Signerat – Rikard Westerberg.
Mona Sahlin framstår som ett under av politisk tydlighet i jämförelse med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
När Expressen på torsdagen frågade ut honom om annat än invandring hade han svårt att ge konkreta besked. Han var rejält svajig om arbetsmarknadspolitiken, regeringens energiöverenskommelse, klimatet, tobaks- och alkoholskatter, arbetsgivaravgifter och försvarsindustrin.
Däremot var Åkesson tydlig på vissa punkter. Abortgränsen ska sänkas från arton veckor till tolv. Familjer ska med skatterabatter få större valfrihet att välja barnomsorg i hemmet. Den svenska truppen i Afghanistan ska hem. Men mer blev det inte.
Åkessons oförmåga att precisera merparten av partiets politiska idéer ter sig mindre märklig om man ser till väljarbasen. Enligt en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitetet placerar sig sverigedemokrater i mitten eller till höger på den politiska skalan. Samtidigt är de ofta LO-anslutna arbetare eller bidragstagare på landsbygden.
Den gemensamma nämnaren är missnöje mot invandring, sedan spretar det rejält. SD-sympatisörer vill exempelvis sänka skatterna men är mer skeptiska till privat sjukvård än svenskar i allmänhet. I den stund Åkesson vågar sätta ned foten i andra frågor än begränsad invandring kommer han att öka missnöjet bland de redan missnöjda.
Expressen gör därför rätt när de i sin utfrågning struntar i invandringsfrågan. Visserligen är Åkesson en så pass slipad politiker att han kan slingra sig undan frågor. Men representanter längre ned i partihierarkin lär trassla in sig i motsägelsefulla resonemang om de tvingas debattera sakpolitik.
Flera opinionsundersökningar har placerat partiet nära eller över fyraprocentsspärren till riksdagen. Om de övriga partierna ska lyckas hålla SD borta måste det utmålas för vad det är: ett förvirrat och obehagligt enfrågeparti.