Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Sveriges ­finansminister gör en viktig u-sväng

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Anders Borg har slutat att predika åtstramningar. I veckan gick han i bräschen för finans­politiska stimulanser för att motverka krisen. Det är en välkommen ­omsvängning.

Det är aldrig för sent att ändra sig. Efter att ha läxat upp andra länder i ekonomiskt ansvarstagande har finans­minister Anders Borg börjat tala om finanspolitiska stimulanser. Veckans artikel på DN Debatt var så nära en helomvändning man kan komma. Borg slog fast att centralbankerna inte ensamma kan dra Europa ur krisen. De regeringar som har chansen måste också ”fokusera på att stötta och aktivera den haltande europeiska ekonomin”, skrev Borg.

Bakgrunden är vid här laget inte obekant: fem år efter starten på finans­krisen befinner sig Europa i ett bedrövligt tillstånd. Arbetslösheten inom EU steg i april till 12,2 procent – ett nytt rekord enligt Eurostat. Någon BNP-tillväxt är det inte tal om, tvärtom väntas den samlade europeiska ekonomin backa något under 2013.

Den dystra verkligheten bakom dessa makrosiffror är att de fattiga blir fler och medelklassen krymper. Inte sedan andra världskriget har så många européer tvingats vända sig till ideella krafter, rapporterade DN i veckan. Hjälporganisationer som Röda korset styr nu om sitt arbete och riktar allt mer in sig på att bistå befolkningen i flera europeiska stater.

Mycket talar för att 2010-talet kommer att gå till historien som ett förlorat decennium. Financial Times rapporterade nyligen om utslagningen av småföretagandet i Portugal; en utveckling som kommer att få långsiktiga effekter för landet.

Det är utmärkt att Anders Borg markerar att det behövs motkrafter för att förhindra framväxten av en ”krisgeneration” i Europa (där befinner vi oss nog redan, att döma av Marianne Björklunds DN-reportage från Spanien i måndags). Men det hade varit klädsamt om den svenske finansministern också påmint läsarna om vad han själv stått för.

Sanningen är ju att Borg, tillsammans med sina partikamrater i Tyskland och Storbritannien, varit pådrivande i de senaste årens massiva åtstramningar. Om bara budget­underskotten kapades skulle tillväxten komma tillbaka, var budskapet. Borg bortsåg konsekvent från att det var krisen och bortfallet i efterfrågan som framkallat de flesta underskott, inte tvärtom.

Kaoset i Grekland år 2010 användes av finansministern som en återkommande varning, som om de flesta beslutsfattare inom EU hade liknande problem som politikerna i Aten. Därmed förvandlades ett europeiskt särfall till normen för hela EU, inklusive stabila länder med högt förtroende på marknaden och rekordlåga räntor.

Ett av dessa var Storbritannien. Under premiärminister David Camerons ledning slog London in på en självpåtvingad åtstramningskurs. Den har framkallat en historisk recession, som i vissa avseenden är värre än 30-talskrisen. Först år 2015 kommer britterna enligt de mer optimistiska prognoserna att vara tillbaka på samma BNP-nivå som före krisen. Financial Times ekonomiska kommentator Martin Wolf påpekade nyligen att man får gå tillbaka till 1800-talet för att hitta en lika lång nedgångsperiod.

”Vad som görs i Storbritannien och även i stora delar av euroområdet är värre än ett brott, det är en dumhet”, skrev Martin Wolf.

Jag minns inte att Anders Borg kritiserade sina brittiska partikamrater när de höjde skatterna och drog ned på de offentliga utgifterna, mitt i krisen. Rimligen måste hans senaste debatt­inlägg tolkas som ett starkt avstånds­tagande från vad finansminister George Osborne ägnat sig åt sedan han kom till makten.

Rädslan för varje form av underskott och ökad skuldsättning har varit så stark, att man bortsett från de mest avgörande samband i nationalekonomins grundkurser.

När bubblan sprack i samband med Lehman Brothers krasch var det väntat att hushåll och företag skulle börja spara i stor skala. I många västländer var det en naturlig reaktion efter låneåren. Centralbankerna kunde dämpa raset i efterfrågan, men det gick inte att sänka räntan längre än till noll. För att ytterligare parera nedgången behövde också staterna tillfälligt gå in och hålla uppe aktiviteten i ekonomin och kompensera skattebortfallet.

Till en början valde Europa och USA att göra så, vilket stöttade tillväxten. Men efter Greklandskrisen 2010 ändrades prioriteringarna. Inom EU började de flesta länder att spara samtidigt, parallellt med den privata sektorn. Det förstärkte BNP-fallet och den kraftiga uppgången i arbetslöshet.

Hur kunde det gå så snett? Utöver den falska grekiska analogin har felaktiga ekonomiska teorier också eldat på misstagen.

Såväl republikanerna i USA som EU-kommissionen fastnade för Kenneth Rogoffs och Carmen Reinharts påstående om att tillväxten tar allvarlig skada när ett lands skuldnivå passerar 90 procent av BNP. Den akademiska uppsats som låg som grund för teorin har denna vår visat sig behäftad med allvarliga fel; någon sådan kritisk skuldgräns existerar inte.

En grupp italienska ekonomer försökte på motsvarande sätt göra gällande att åtstramningar till sin natur är expansiva, eftersom de stärker marknadens förtroende och därigenom sänker räntan. Verkligheten har också kullkastat denna skruvade teori. Men innan dess övertygades tyvärr ganska många makthavare, bland dessa den förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet (ekonomen Paul Krugman har i New York Review of Books utförligt gått igenom dessa akademiska fiaskon).

I grunden finns en sammanblandning mellan privata moraluppfattningar (”den som syndat ska betala för sig”, ”en familj som är satt i skuld måste amortera sina lån”, etcetera) och hur makroekonomin de facto fungerar.

Det är en fundamental skillnad mellan ett hushålls kassa och de aggregerade krafter som är i rörelse på nationell nivå.

Den som försöker moralisera kring ekonomi hamnar lätt i samma famösa slutsats som den amerikanske finansministern Andrew Mellon i början av 1930-talet. När den stora depressionen höll på att bryta ut i USA konstaterade han:

”Sälj ut arbetskraften, sälj ut aktierna, sälj ut bönderna, sälj ut fastigheterna ... rensa ut det ruttna ur systemet.”

Resultatet av dessa idéer blev en arbetslöshet på 25 procent, kombinerat med en djup och utdragen depression.

Låter det bekant?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.