söndagskrönika.
Situationen börjar kännas bekant. I torsdagens Aktuellt anordnades en diskussion om villkoren för landets äldre, apropå att pensionerna sänks något under 2010 till följd av krisen. En av deltagarna var Curt Persson, ordförande för Pensionärernas riksorganisation. Han kallade utvecklingen för förskräckande och påstod att solidariteten mellan generationerna nu utmanas.
Det mest anmärkningsvärda med debatten var inte Curt Perssons överord, formulerade i stridens hetta, utan att regeringen representerades av en anonym riksdagsledamot. Hans inlägg var maskinellt inövade och saknade den kraft som behövs för att bemöta ett hårt och delvis osakligt angrepp. Alternativet hade varit att skicka finansminister Anders Borg till SVT:s studio, eller förre kd-ledaren Alf Svensson, eller till och med statsminister Fredrik Reinfeldt.
Alla hade de med större trovärdighet kunnat beklaga försämringen, som är en följd av den allvarligaste ekonomiska nedgången sedan 1930-talet, och samtidigt berätta att alliansens skattepolitik i allt väsentligt uppväger sänkningen av pensionen på 3 procent. Inte minst har många pensionärer som bor i villa glädje av att fastighets- och förmögenhetsskatten inte längre driver människor från hus och hem.
Men i stället väljer regeringen att företrädas av en okänd och medialt svag ledamot i socialförsäkringsutskottet. Det är som om förbundskaptenen i fotboll Erik Hamrén skulle låta en spelare i division 2 vara målvakt under en landskamp.
I fredagens DN kom så en delförklaring till att de borgerliga just nu lämnar målet öppet. I en nyhetsartikel om att regeringen glömt att informera om jobbskatteavdraget i sin förteckning över nya lagar, får vi genom Anders Borgs pressekreterare veta att finansministern ”inte vill låta sig intervjuas under sin ledighet”.
Ledighet? Den tillbakalutade hållningen hade Borg möjligtvis kunnat kosta på sig om alliansen haft ett betryggande försprång till de rödgröna i opinionsmätningarna, om det varit flera år kvar till nästa val eller om intervjuförfrågan hade kommit kring jul- och nyårsafton. Men att hänvisa till ledighet när det gått drygt en vecka på det nya året? Det är samma typ av tondöva reaktion som en gång fick utrikesminister Laila Freivalds att avskärma sig från omvärlden under jullovet – vilket senare ledde till hennes avgång.
Det allvarliga för regeringen är att dess walk over inte är ett tillfälligt julfenomen. Den har pågått under hela det svenska ordförandeskapet i EU, det vill säga från halvårsskiftet 2009 och fram till i dag. Under dessa sex månader har statsminister Fredrik Reinfeldt loggat ut från inrikespolitiken och låtit sina ministrar ta smäll efter smäll. Initiativet har hela tiden legat hos andra maktcentra än regeringen.
Debatten om sjukförsäkringen och a-kassan symboliserar paralysen. Trots att kritiken riktat sig mot kärnan i alliansens program – arbetslinjen – har socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson fått sköta försvaret på egen hand, utan någon uppbackning från vare sig partiledare eller andra tunga ministrar. Det säger sig självt att ett sådant upplägg bara kan sluta med ett misslyckande.
Oppositionens framgångar har inte berott på att Mona Sahlin blixtrat till som partiledare, att Lars Ohly plötsligt blivit salongsfähig eller att Maria Wetterstrand konverterat alla mittenväljare till miljö-partister. Om något är det den mediala konjunktursvängningen som burit fram de rödgröna och pressat tillbaka alliansen. Den hårda diskussionen om sjukförsäkringen utlöstes av några cancerläkares varningsrop på DN Debatt och följdes av hundratals reportage i tidningar, tv och radio som Cristina Husmark Pehrsson förväntades svara på.
Väljarna har fortfarande ett mycket högt förtroende för statsministern, men var finns hans ledarskap när det behövs som mest? Det är inte första gången som Reinfeldt lämnar statsråd ensamma i stormen, samma sak drabbade kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius i början av mandatperioden. Skadeverkningarna från de incidenterna borde ha fått Reinfeldt att vara mer deltagande och stödjande när det krisar.
Det har funnits en berättigad kritik mot förändringen av sjukförsäkringen som handlar om brister i genomförande och nonchalans mot remissinstanser.
Samtidigt är Cristina Husmark Pehrsson den första socialförsäkringsminister som på allvar försökt göra någonting åt Sveriges orimligt höga sjuktal – och i flera avseenden har hon lyckats. Ytterst lite av det positiva har kommit fram i debatten.
Moderaterna vill att nästa val, precis som segervalet 2006, ska handla om arbetslinjen. Men som det ser ut nu riskerar frågan denna gång att bli regeringens allvarligaste belastning. Den skymmer sikten för mycket av det goda som alliansen genomfört, som den lyckade hanteringen av finanskrisen, reformeringen av skolan, satsningen på forskning, upprensningen i biståndet, de strategiska skattesänkningarna och Sveriges ökade engagemang i EU.
Regeringen talar ofta och gärna om att vi alla ska arbeta, men den har hittills varit usel på att jobba för sin egen valseger.