Signerat – Erik Helmerson.
Starka humanitära skäl talar för gårdagens beslut att ge alla syrier i Sverige permanent uppehållstillstånd. När medmänniskornas hus står i lågor öppnar man sin egen dörr för dem.
I juni publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en undersökning om svenskarnas attityd till flyktingmottagning. 85 procent ansåg att krig är en godtagbar anledning att få asyl i Sverige. Till och med bland SD-väljarna fanns en (dock knapp) majoritet för att låta krigsflyktingar stanna.
Redan i somras pekade FN:s flyktingorgan UNHCR ut situationen i Syrien som den största globala flyktingkatastrofen sedan kriget i Rwanda. Det mesta har blivit sämre i landet sedan jämförelsen gjordes. Kriget fortsätter, nu dessutom med inslag av kemiska vapen.
Få borde kunna invända mot Migrationsverkets beslut, grundat på bedömningen att situationen i landet ”är extrem och präglad av generellt våld”.
Däremot är det knappast troligt att det svenska initiativet automatiskt kommer att få andra EU-länder att följa efter. Trots att bara 2 procent av de syriska flyktingarna hittills sökt asyl i unionen har många av dess medlemmar visat en sorglig oförmåga till solidaritet.
Det är skandalöst att så många rika, fredliga länder vänder bort ansiktet inför människor i den svåraste nöd. Flyktingkatastrofer är en angelägenhet för hela EU.
På samma sätt är det upprörande att rika svenska kommuner som Vellinge, Täby och Danderyd på alla sätt förhalar och motsätter sig flyktingmottagande. I gårdagens ”P1-morgon” berättade kommunstyrelsens ordförande, Boel Godner, om situationen i Södertälje som är en av landets mest generösa kommuner. Hon talade om trångboddhet, segregation och utanförskap, konstaterade att Södertälje är vant vid att hantera den typen av problem men vädjade till fler att göra en större insats.
Det är naivt att tro att ökat flyktingmottagande sker friktionsfritt. Men djupt cyniskt att utgå från att de problem som finns är olösliga och därför frånsäga sig ansvar och medmänsklighet.