Stockholm är den stad där den kurdiska frågan diskuteras mest – utanför Turkiet, förklarade Selahattin Demirtas när han i måndags kväll framträdde för en fullsatt sal av åhörare i den svenska huvudstadens ABF-hus. Demirtas är partiledare för det kurdiska partiet BDP, som bildades i höstas när dess föregångare förbjudits.

Att kurdernas situation debatteras intensivt i Sverige är välkommet. Men diskussionen borde föras mer öppet och är inte en inre angelägenhet för kurder. Därför var det märkligt att Demirtas anförande på turkiska inte tolkades till svenska under det öppna mötet i ABF-huset, utan enbart till kurdiska.

Det handlar om en ödesfråga för hela Europa. Om Turkiet någonsin ska bli EU-medlem måste landet ha full yttrandefrihet och garanterade minoritetsrättigheter. Det berör fler än dem som talar kurdernas språk.

I måndags kväll kunde jag ändå förstå något av Demirtas tal. En vänlig, viskande bänkgranne tolkade en del av hans budskap, och det var delvis oroande.

Demirtas dömde ut regeringen Tayyip Erdogans politik och manade till fredlig kamp för kurdernas rättigheter. Men han nämnde inte den senaste tidens upptrappade terror från PKK. Han sa inte ett ord om förra helgens angrepp på en militärpostering och att PKK därefter har hotat med attentat i turkiska städer. Han gav inga kommentarer till att premiärminister Erdogan därefter har förklarat att de kurdiska rebellerna ”kommer att drunkna i sitt eget blod”. Demirtas beklagade inte ens att våldet just nu trappas upp, ännu en gång.

Därför är det svårt att ta hans budskap på allvar. Det är visserligen begripligt att de turkiska kurderna är frustrerade. Av regeringen Erdogans vackra tal har det hittills inte blivit tillräckligt mycket.

Yttrandefriheten är fortfarande begränsad. Efter konstitutionsdomstolens förbud mot det tidigare kurdiska partiet DTP sitter en lång rad ledande kurdiska politiker i fängelse. Till och med barn anklagas för att vara terroranknutna och sätts bakom lås och bom. Innan Turkiet blir en demokrati av europeiskt snitt är det med andra ord en lång bit kvar.

Men under Erdogans styre har det ändå tagits flera viktiga steg framåt. Det är tillåtet att sända kurdiska radio- och teve-program och spela teater på kurdernas språk. Det publiceras böcker och det är inte längre förbjudet med undervisning på kurdiska, även om det kallas studier i ett ”utländskt språk”.

Det är svårt att se något bättre alternativ till regeringen Erdogan i Turkiet. Militärens makt har minskat och användningen av tortyr har förbjudits, även om det fortfarande förekommer. Regeringen vill förändra konstitutionen, förstärka medborgarnas fri- och rättigheter och begränsa konstitutionsdomstolens möjlighet att förbjuda politiska partier.

Ibland kan man undra hur djupt övertygelsen sitter. Men premiärminister Erdogan verkar hittills ha vägletts av en ärlig vilja att göra Turkiet mer öppet och mer demokratiskt. Samtidigt pressas han hårt av den gamla djupa turkiska statens försvarare. Sedan PKK återupptagit terrorn utmanas han av starka krafter från två håll. Det kan sluta riktigt illa.

Det är bedrövligt att Selahattin Demirtas i detta känsliga läge väljer att hålla tyst. Det är också märkligt att det i måndags kväll gavs sken av att BDP har inlett ett nytt slags samarbete med Socialdemokraterna i Sverige. Demirtas hade bjudits in av Peter Hultqvist, riksdagsledamot och ordförande för Socialdemokraterna i Dalarna, som hävdade att mötet markerade en vändpunkt. Hittills har BDP framför allt samarbetat med Vänsterpartiet.

Därför finns det skäl för en orolig fråga: Är det Vänsterpartiet som styr de rödgröna också i denna utrikespolitiska fråga? Så länge Selahattin Demirtas inte har tagit klart avstånd från PKK:s terror borde alla partier hålla honom på behörigt avstånd.