Detta är min sista helgkrönika, efter åtta år som politisk redaktör på DN. Det blev 423 söndagar i rad och var lika roligt varje gång, framför allt meningsutbytet med uppmärksamma läsare.
Varmt tack till alla som hört av sig. Det finns ett engagemang, en vidsynthet och kunskapsnivå i Sverige som gör att man inte behöver vara orolig för framtiden, ens i de dystraste tider.
På många sätt känns 2009 som en déjà vu från 2001. Min första söndagskolumn den vintern hade rubriken ”Farväl till fredsprocessen” och handlade om Mellanöstern. Inte mycket nytt under solen där, tyvärr. Nu adderas också det gamla slagordet ”Stoppa matchen”, och vi jobbar oss ännu längre tillbaka i tiden.
En annan krönika då för åtta år sedan hette ”Visst gör det ont när bubblor brister”. Ondare än just nu har världsekonomin inte haft på 80 år, sägs det, men lyssna för guds skull inte på dem som talar om ett ”skitår”. Vi har inget att frukta mer än fruktan själv, som Obamas gudfader Franklin D Roosevelt påpekade.
Om man ska förmedla ett mer jordnära tips ur citatsamlingen sitter kanske president Nixons från krisåret 1974 ännu bättre:
”Ärligt talat, om jag hade pengar skulle jag köpa aktier just nu.”
Mellan 2001 och 2009 ligger en dramatisk konjunkturcykel, ett folkmord i Sudan och ett misslyckat presidentskap i USA. Världen fick upp ögonen för hotet från klimatförändringarna.
Sverige vitaliserades med ett maktskifte. Men äran för att vi går in i denna globala kris med unik ekonomisk styrka tillkommer flera regeringar än Reinfeldts, och breda lager i det svenska samhället.
Här måste man också blicka längre tillbaka. Mycket av det som tycktes ouppnåeligt när jag började som ledarskribent i Expressen 1990 är nu verklighet:
EU-medlemskap, oberoende riksbank, oberoende riksrevision, skattereform, pensionsreform, friskolor, privata alternativ i vården, konkurrensutsättning och bättre service på massor av områden, låg inflation och låga räntor, längre mandatperioder, budgetdisciplin i de offentliga finanserna, större hänsyn till brottsoffer, ökat engagemang för att rädda Östersjön, avskaffad värnplikt, rationell energipolitik, mångfald i etern, större förståelse för entreprenörernas roll, en insikt om att utveckling i fattiga länder förutsätter starkare ställning för kvinnorna.
Det sistnämnda är värt en extra rad på Internationella kvinnodagen. Mycket negativt har sagts om svensk biståndspolitik, men de ökade satsningarna på flickors hälsa och skolgång är värda varje skattekrona.
Sverige fungerar i grunden bättre i dag än för tio år sedan, och oändligt mycket bättre än för tjugo år sedan. Utan att förringa problemen måste man någon gång säga detta. Om trenden från det tidiga 1990-talet hade fortsatt skulle allt vi brottas med vara sju resor värre: arbetslöshet, utanförskap, psykisk ohälsa, brottslighet, miljöförstöring.
Också massmedierna har förändrats till det bättre. Ny teknik skapar en medborgarjournalistik som vi bara sett början på, utan minskad efterfrågan på professionell nyhetsförmedling och opinionsbildning. Ju större brus, desto viktigare med kvalificerade centrum att förhålla sig till.
Som ledarskribent hade man en kanal när jag började – osignerade ledare i papperstidningen. I dag har man sex–sju kanaler, och efterfrågan på tolkning, analys och debatt tycks oändlig.
Begreppet ”gammelmedier” missar målet. Etablerade tidningar utnyttjar allt det nya. Privata bloggare har spelat en viktig i roll i exempelvis FRA- och Liza Marklund-debatten, men den förstnämnda hade aldrig tagit sig utan ledarsidorna, och den sistnämnda startades trots allt av en bok – ett medium som är över 500 år gammalt.
Det dramatiska som hänt på medieområdet är demokratiseringen av möjligheterna att komma till tals, när nätet och mobilerna gjort alla till deltagare. Utmaningen för de stora elefanterna blir att leverera en kvalitet som motiverar att man tar betalt när så mycket information glider omkring gratis, samt att behålla ägare som inser detta.
Efter den borgerliga valsegern 2006 skrev jag att ”nu går DN i opposition”. Vi har hållit den linjen, med en lika hård granskning av den här regeringen som av den förra. Oberoendet är uppdragets kärna, att vara trogen de liberala idéerna och allmänintresset, men otrogen med lojaliteterna.
DN är politiskt korrekt, säger en del kritiker. Det har jag tagit som beröm.
DN är elitistisk, säger andra, fast kanske färre än förr. Också detta har jag burit med jämnmod, eftersom det inte är någon dygd att göra sig dummare än man är.
DN är en Bonniermegafon, heter det till och med ibland. Här fordras till sist ett litet avslöjande för att skingra dimmorna.
Under femton år som politisk redaktör i Bonnierkoncernen har jag ytterst sällan funderat över vad ägarna tycker, och aldrig mötts av annat än publicistisk omsorg och professionell distans från det hållet.
En enda gång har en ägarrepresentant, i form av styrelsens ordförande, haft en synpunkt på innehållet. Han berättade att kamraterna i älgjaktslaget i Värmland klagade på att DN:s ledarsida skrev så positivt om vargen.
Detta var 2002, när DN gjorde en förlust på 150 miljoner. Jag tänkte då att den som satsar så mycket pengar för att jag ska få breda ut mig i tidningen, den människan måste ha någon liten fördel. Så jag väntade med att skriva om vargarna tills älgsäsongen var över.