"Könsmaktsordningen" är ett av svenska språkets jobbigaste ord. Var tionde gång jag hör det måste jag spela "Surfer Girl" med Beach Boys eller "Midnight Train to Georgia" med Gladys Knight and the Pips, för att påminna mig om att det finns en roligare könsordning än maktkampens.
Denna reaktion, som jag delar med mången romantiker, hindrar dock inte att det faktiskt finns en könsmaktsordning. Trist att behöva avbryta mitt i kärlekssången, men kvinnomisshandel och bristande jämställdhet hör till våra största samhällsproblem.
På ett plan kan jag förstå eldsjälarna i Roks, som nu har blivit exponerade i två lika modiga som chockerande tevedokumentärer. Kvinnojourerna har samma mentala utgångsläge som ortopedkirurger som vill förbjuda motorcyklar eller diabetessköterskor som vill bannlysa läsk.
Om man bara ser ett enda utsnitt av livet kan man komma till alltför drastiska slutsatser. Som att män borde förbjudas.
Historien om Roks och könsmaktsordningen är en klassisk illustration till Isaiah Berlins fabel om räven som vet många saker och igelkotten som vet en stor sak. Roks vet en stor sak, att "män är djur" som ordföranden uttrycker det, och vill följaktligen arrangera hela sin verklighetsbild efter teorin om könsmaktsordningen.
Detta får en del absurda konsekvenser, som motståndet mot behandling av män som slår. Den psykologiska bakgrunden må vara begriplig men ideologin blir extrem. Och när en ideologi blir extrem ser man bara svart eller vitt. Motståndare eller medsystrar.
Att den socialdemokratiska regeringen har tagit intryck av idén om könsmaktsordningen är i sig inget problem. Teorin har sina poänger och när den blir politisk kan man rösta för eller emot.
De verkliga frågorna efter SVT:s "Dokument inifrån" och Göran Perssons utspel om lagstiftning mot naket i reklamen är följande:
1/ Ska vi tumma på tryck- och yttrandefriheten med utgångspunkt i en ideologi?
2/ Ska denna enda ideologi få styra teoribildningen i den fria forskningen på universiteten?
3/ Ska statsbidrag utgå till någon som kallar halva befolkningen för "djur"?
Nej, nej och nej. Den politiska opportunismen i förhållande till feminismens ytterligheter börjar få obehagliga effekter. Resultatet blir ett bakslag för allt konstruktivt jämställdhetsarbete.
Statsministerns tanke om att lagstifta mot sexualisering i medier och reklam är en varningssignal. Göran Persson inser säkert att gränsdragningen är omöjlig, han flörtar som vanligt med en för tillfället viktig opinion. Men redan själva censurhotet är oroande.
Roks-filosofin har redan fått till följd att många myndigheter, företag och organisationer upphandlar sina övernattningar från "porrfria" hotell. Enligt Svenska Dagbladet har det på två år skett en fördubbling av antalet hotell som är certifierade som porrfria av Roks.
Försvaret beslöt till exempel nyligen att bara satsa på sådan logi i framtiden. Det rör det sig om 92 000 hotellnätter motsvarande 80 miljoner kronor om året.
Detta får konsekvenser för vilket utbud av film som svenska hotell kan erbjuda sina kunder. Försvarsmakten lider förvisso av en allvarlig förvirring kring sitt uppdrag, men moralpolis är inte den rätta rollen.
"Inom kvinnorörelsen vet vi att det finns en stark koppling mellan pornografi och våld mot kvinnor", säger Roks representant. Sådant gör intryck i debatten men blir ingen vetenskaplig sanning för det.
Gränsdragningen kring porr och erotik är lika omöjlig som kring Göran Perssons medielag. Den enes vardagsmat är den andres nakenchock. Intrycket sitter i betraktarens öga.
I Sverige flödar pornografin mer eller mindre fritt eftersom det finns en efterfrågan, samtidigt som vi har kommit långt i fråga om jämställdhet. I de delar av världen där kvinnor behandlas sämst - södra Asien, Afrikas Sahelbälte - är porren ovidkommande.
Det är ju inte så att teven på hotellrummet överfaller den intet ont anande gästen med visuella gängvåldtäkter som uppmanar till efterföljd i levande livet. Informationen om utbudet är diskret. Det krävs komplicerade handgrepp av den som har lust att ta del av de monotona men oftast harmlösa bilderna.
Det vore bra med en livligare diskussion om kvaliteten och stereotyperna inom porren, liksom inom medierna och reklamen som helhet. Teorin om könsmaktsordningen kan hjälpa oss att se mönster som vi annars inte hade sett, men när den förvandlas till överideologi och politiskt program är det läge att osäkra fjärrkontrollen.