I tisdags var den förre centerledaren Olof Johansson inbjuden till radioprogrammet P 1 morgon. Temat för samtalet var tioårs-jubileet av Öresundsbron, en förbindelse som Malmöborna numera betraktar som lika självklar som en gång färjorna till Danmark. När bron äntligen stod klar år 2000 insåg de flesta att felet med den nya överfarten till Köpenhamn – bortsett från de höga avgifterna – var att den inte byggdes tidigare. Att snabbt kunna ta tåget eller bilen till Danmarks huvudstad blev ett lyft för hela södra Sverige.

Men inget av detta tycks ha gjort intryck på den gamle bromotståndaren Olof Johansson. I radion talade han om en ”feltajmad lokalbro” och om ”Nordeuropas största fylleränna”. Inte ett ögonblick har han ångrat sitt och Centerns nej i början av 1990-talet. Johanssons deklarerade i stället stolt att han aldrig använt Öresundsbron.

Det räcker att lyssna några få minuter på Olof Johanssons bisarra utfall, för att inse hur mycket Centerpartiet och svensk borgerlighet förändrats på senare år.

Ända sedan 1970-talet har två frågor förgiftat samverkan mellan de icke-
socialistiska partierna i Sverige. Den ena är striden om Öresundsbron. I juni 1994 ledde oenigheten till miljöminister Olof Johanssons avgång ur fyrpartiregeringen och förstärkte bilden av borgerlig splittring. Den andra frågan är synen på kärnkraft, som bröt sönder de borgerliga regeringarna 1976–82 och kastade långa skuggor över allt samarbete mellan Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna.

I veckan som gått har både Öresundsbron och kärnkraften återuppstått i debatten från det förgångna. Men det stora som inträffat är att den djupa oenigheten från förr är borta.
När Olof Johansson i tisdags försökte sänka den jubilerande bron var det inga partimedlemmar som applåderade. Många unga centerpartister tyckte nog snarare att deras före detta ledare lät som en apart röst ur en gammal journalfilm.

Och när riksdagen i torsdags fattade beslutet om att tillåta nya kärnkraftverk i Sverige röstade alla centerpartister utom två ja, trots upprepade anklagelser om svek från de rödgröna.

Omprövningen i energipolitiken var naturligtvis svårsmält för Centern, eftersom kärnkraften så länge haft en religiös laddning i partiet. Konflikten kring detta energislag har överskuggat den traditionella höger-vänsterdimensionen och raserat regeringar. Maud Olofsson förtjänar ett stort erkännande för att hon vågat lösa upp gamla dogmer och säga sanningen – att vi inte kan tänka bort kärnkraften från framtidens energiförsörjning.

Det är naivt att tro att Centerpartisterna blivit kärnkraftskramare. Men det är ingen liten sak att de gått med på att tillåta investeringar i moderna reaktorer, som kan ersätta de befintliga när dessa av ekonomiska eller säkerhetsmässiga skäl behöver pensioneras.

Att Fredrik Reinfeldts regering lyckats nå denna kompromiss är ett viktigt mått på hur mycket svensk borgerlighet förändrats. Fram träder fyra partier som i praktisk handling visat att de trivs ihop och kan styra Sverige tillsammans. Den gamla bilden av nedbrytande oenighet, återkommande krypskytte och segdragna låsningar är upplöst. Inför valet i höst framstår alliansen som synnerligen samspelt och regeringsförmögen.

Det historiska som inträffat är att de borgerliga lyckats ta sig in på område efter område som tidigare var socialdemokratiska tillhåll.

Förr var det alltid de icke-socialistiska partiernas förmåga att ta ansvar för landet som ifrågasattes. I årets val är det de rödgröna som drabbas av detta tvivel. Det finns en gnagande osäkerhet om var deras politik leder och tanken på att Lars Ohly ska få en viktig ministerpost oroar mittenväljarna.

Förr var det de borgerliga som hade allvarliga problem med trovärdigheten i den ekonomiska politiken, nu riktas skepsisen mot oppositionen. Socialdemokraternas tidigare paradnummer – ordning och reda i statens finanser – har övertagits av finansminister Anders Borg. Hans hantering av den ekonomiska krisen har väckt respekt långt över partigränserna. Det är en remarkabel scenförändring, om man betänker hur tidigare borgerliga regeringar malts sönder av kritik om ”sönderkörda statsfinanser”.

Förr var det Socialdemokraterna som brukade ha de starka och självklara statsministerkandidaterna. Inför höstens riksdagsval hamnar Mona Sahlin i botten av förtroendemätningarna, medan Fredrik Reinfeldt ses som en naturlig och skicklig regeringschef.

Opinioner kan snabbt svänga och det finns ingen garanti för att den nuvarande borgerliga harmonin håller i sig. Vid ett regeringsskifte lär de mindre allianspartierna känna sig frestade att profilera sig själva, vilket oundvikligen tär på relationerna till de andra.

Men trots denna reservation är den större bilden att de borgerliga partierna börjat erövra kommandohöjderna i svensk politik. Bergen av inflytande och makt känns inte längre som naturliga socialdemokratiska reservat. Alla väljarundersökningar pekar mot att valet i höst slutar i en socialdemokratisk genomklappning, även om de rödgröna vinner regeringsmakten.
Tiderna förändras. Det har onekligen runnit en del vatten genom svensk politik under de tio år som Öresundsbron funnits.

peter.wolodarski@dn.se