Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Tåg som lätt spårar ur

Många liberaler ­demonstrerar gärna med demokratiska ­socialister – men inte med våldsvänstern.

Senaste gången jag var på en antinazistisk demonstration regnade knallskott över poliser, och maskerade män med brinnande ögon gjorde rusningar bland barnvagnar och pensionärer med rullatorer. Rusningarna skedde, tror jag, för att de maskerade ville komma åt nazisterna som stod någonstans där bakom väggen av poliser. När poliserna stod kvar kom knallskotten.

”All antifascism är självförsvar”, sägs det i ett modernt slagord. Jag är inte säker på att föräldrarna vars barnvagnar kom i vägen för de maskerade håller med.

”Varför är liberaler så dåliga på att demonstrera mot nazismen?”, är en fråga som ställts de senaste dagarna. Kanske kan man delvis utmana den. I de antifascistiska manifestationer som snabbt trummades ihop efter helgens knivdåd i Malmö gjordes, såvitt jag vet, ingen Sifomätning om partisympatier.

Vid den stora demonstrationen i Kärrtorp mot nazistiskt våld deltog många med borgerliga preferenser. Och bortsåg, på grund av situationens allvar, gärna från att flera budskap som framfördes från scenen inte hade med antinazism att göra utan bara uttryckte allmänt dagspolitiskt vänstergods.

Ändå kan man inte avfärda anklagelsen. Liberaler saknar vänsterns reflex att ge sig ut på gator och torg för att fysiskt visa sin avsky mot till exempel högerextremism. Vad beror detta på? Ett skäl är tradition. Ett annat står att finna ovan. Antifascistiska demonstrationer riskerar att tas över av våldsvänstern. Paroller mot högern, kapitalismen och liberalismen kan man stå ut med – men många drar gränsen vid knallskott, kastade flaskor, sparkar och slag.

Kalla den inställningen mjäkig, kälkborgerlig, naiv. Säg att extrema tider kräver extrema åtgärder. Det kommer ändå alltid att finnas människor som vägrar att möta våld med mer våld, som går hem när talkörer blir vrål och skyltar blir tillhyggen. Dessa respekterar jag djupt, oavsett vilken färg de har på sina eventuella partiböcker. De är civilisation. Om alla var som de funnes ingen nazism.

På Aftonbladet Kultur skriver Åsa Linderborg på tisdagen en lång text som anklagar liberaler för att stå tysta i kampen mot högerextremismen. Hennes artikel erbjuder ofrivilligt ytterligare förklaringar till att många ickesocialister (liksom många sansade vänstermänniskor) tänker sig för flera gånger innan de ger sig in i ”antifascistiska” sammanhang.

Texten är en gegga av beskyllningar, associationsskuld och svepande anklagelseakter. Nazistmarscher och hakkorsvandalisering av skolor sätts i samband med en annons i DN för en bok om invandring. ”Upprördheten uteblir” om fascisterna i ukrainska Svoboda, skriver hon, trots att det kommit en våg av liberala fördömanden.

Och så, förstås, Breivik. I Linderborgs retoriska älsklingsfigur kletas Utøyaterroristen åter ihop med svensk mainstreampolitik. ”Ingen i den demokratiska borgerligheten vill ta ansvar för delarna i det (med Breivik) gemensamma tankegodset”, skriver hon i en sällsamt osmaklig formulering.
Så går hon över i en lång apologi för den svenska våldsvänstern och hävdar att ”antifascismen (...) kämpar för demokrati och alla människors lika värde”. Säg det till de politiker, debattörer och andra misshagliga som jagats, terroriserats och sparkats ner av företrädare för organisationer som Afa och Revolutionära fronten: ”Ledsen för dina frakturer, men man kan inte göra en demokratiomelett utan att krossa några knäskålar”.

Varför demonstrerar inte liberaler? En motfråga kan vara på plats: Varför skulle de demonstrera med människor som hotar dem eller kallar dem Breivik?

Liberaler eller inte, vi har alla anledning att rannsaka oss själva och fråga oss om vi gör tillräckligt mot nazismen. Själv gör jag det inte, är jag rädd. Jag skulle gärna tåga i ett stort och värdigt antifascistiskt protesttåg tillsammans med socialdemokrater, vänster- och miljöpartister. Jag tror att många andra liberaler skulle ansluta sig. Vi har oändligt mycket mer gemensamt med den demokratiska vänstern än med någon extremgrupp.

Men agitatoriskt brölande och fingerpekande från ytterkanten hjälper inte. Den sortens grumliga retorik, den sortens skuldkletande, den sortens normalisering av extremvänsterns brott kommer inte att locka fler till kampen. Det polariserar. Att antifascismen delvis förknippas med röster som Åsa Linderborgs är en av förklaringarna till att den inte är starkare.