Det hände sig uti i Egypten. På en dykbåt på Röda havet hamnade jag med ett tiotal svenska snorklare. Ett sällskap består av en ung mormor - hon kan inte ha varit mer än 50 - hennes dotter och dotterdotter.
- Hoppa i, ropar flickan till sin mormor som redan blöt sitter i båtens akterparti.
- Mormor måste vila lite, säger den unga bikiniklädda mormodern med en örn tatue- rad på höger skuldra. Hon förklarar:
- Jag fick en känning av hjärtat.
En liten stund senare sitter hon fortfarande där medan flickan och hennes mamma plaskar i vattnet. Från hennes högerhand ringlar röken från en cigarrett.
- Jaså hjärtat, säger en dam som reser ensam, när alla kommit upp ur vattnet och båten tuffar vidare.
- Ja, säger mormodern och berättar hur hon mindre än en vecka före avfärd legat ett dygn på hjärtintensiven för observation.
- Och du vågade åka? frågade damen som själv berättade att hon var förtidspensionär.
- Jodå, svarade mormodern och berättade hur hon verkligen behövde åka. Hur hon varit sjukskriven i tre och ett halvt år för utbrändhet och fibromyalgi och hur hennes läkare sagt:
-Åk, åk. Jag fixar allt med Försäkringskassan.
- Jaså utbränd, säger den förtidspensionerade damen som liksom den sjukskrivna mormodern rest ned på en ospecificerad sista-minuten-resa för dryga tusenlappen.
- Samma sak med min rumskamrat. Hon betalade 500 kronor extra för att få ett enkelrum, och på så vis fick ju jag ett enkelrum utan att behöva betala för mig. Kan tänka mig att man behöver lite lugn och ro om man är sjukskriven för utbrändhet.
Under senare år har man kunnat läsa om hur människor stått med bilnycklarna i handen utan att veta om de är på väg till eller ifrån arbetet. Om människor som varit så uttömda på energi att de omöjligt klarat att gå ur sängen på morgonen. Här om dagen hörde jag talas om en kirurg som inte gick in i väggen, men väl rasade ihop på golvet på väg ut från en operation, och som sedan inte kunde ta sig upp. Ungefär som en bil som tömts på absolut sista bensindroppen.
Jag har aldrig hört någon hävda att man inte kan bli allvarligt sjuk av långvarig stress. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta att man genom att mäta mängden stresshormoner kan se hur sjuklig stress orsakar fysiologiska förändringar. Jag har aldrig hört någon påstå att utmattningsdepression/utbrändhet inte existerar. Det jag, och några andra, har reagerat på är omfattningen. Och att så många insjuknande samtidigt.
Därutöver funderar jag över hur det är möjligt att den som är så totalt dränerad på ork att hon är helt arbetsoförmögen har kraft att välja ett resmål, boka en resa, hämta ned sommarkläderna från vinden, tvätta och packa dem, växla pengar, ställa klockan och bege sig ut till Arlanda och sedan på plats anmäla sig själv till diverse utflykter och aktiviteter?
För någon månad sedan skrev jag en kort notis om den unge, landstinganställde äventyrsmannen som medan han var sjukskriven för stress planerade en 14 dagar lång rekordsimning från Sverige till Finland. Jag skrev om hur han i radio berättat att detta förvisso var något han velat göra länge, men att sjukskrivningen gett honom bättre tid för alla förberedelser. Och så ifrågasatte jag om den som klarade av ett sådant förberedelsearbete och en sådan simtur verkligen var att betrakta som totalt arbetsoförmögen.
Sedan kom mejlen. Dels från dem som tyckte jag hade rätt. Dels från dem som undrade hur det kom sig att jag som icke-läkare hade mage att ifrågasätta en läkares bedömning av arbetsoförmågan. Vem trodde jag att jag var?
Ja, och vem trodde pojken i HC Andersens saga att han var när han utan att darra på manschetten påstod att kejsaren var naken? Med vilken rätt kunde en liten pojke ifrågasätta den skräddare som nogsamt redogjort för det speciella tygets synnerligen speciella egenskaper? Svaret är med den rätt som tillfaller oss alla som utrustats med ögon och öron. Mer än så krävs inte för rätten att reagera.
Det är klart att det finns gränsfall, men ibland blir garderingen mot "vem-är-väl-lilla-jag-att-säga" närmast larvig. Det finns ingen anledning att överlämna allt ifrågasättandet till "experterna", att inte lägga sig i och att låtsas att man inte ser det man ser eller i alla fall inte dra några slutsatser av det.
"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är", skaldade poeten Edith Södergran. Det borde inte anstå någon annan heller.