Att ränteavdragen är heligare än påven fick Fredrik Reinfeldt lära sig redan 2006. I Ekots partiledarutfrågning inför valet det året öppnade Reinfeldt för sänkt avdragsrätt som ett sätt att betala för löftet om slopad fastighetsskatt.
”Jag vill inte skapa nervositet på bostadsmarknaden, men jag tycker att man också ska titta på ränteavdragen”, sade Reinfeldt.
Det dröjde inte mer än två dagar innan Moderatledaren hade dragit tillbaka sitt förslag. Kritiken mot idén var så hård – från konkurrerande partier, från intresseorganisationer, från väljare – att Reinfeldt lovade att inte röra frågan. Eller som han själv uttryckte saken: ”Öppna resonemang hör inte hemma i en valrörelse.”
En av dem som dömde ut förslaget var – överraskning – Folkpartiets Carl B Hamilton, samme man som i veckan gick i bräschen för just sänkta avdrag (DN Debatt 5/1). I valrörelsen 2006 argumenterade Hamilton pikant nog på ett liknande sätt som hans kritiker gör i dag: bibehållna skattelättnader behövs för att människor ska ha råd att skaffa sig ett boende, särskilt i storstäderna där bostadsmarknaden är ”hetare och kostnaden högre”.
Jag vet inte vad som fått Hamilton att ändra uppfattning sedan valfrossan 2006, men det är beklagligt att han nu blivit unisont utskälld på samma förenklade sätt som en gång Reinfeldt. Trots nyårsledigheten tog det inte många timmar innan Kristdemokraterna, Centern, LO och Socialdemokraterna hade hunnit ta avstånd från FP-initiativet.
Varför, kan man undra. Den 30-procentiga avdragsrätten är en produkt av den stora skattereformen som sjösattes 1990. Innan dess gav skattesystemet ännu större lånerabatter, vilket i hög grad bidrog till 1980-talets vårdslösa kreditgivning.
Även de senaste åren har det varit extremt gynnsamt att ta ett bostadslån, mest som en följd av Riksbankens löjligt låga räntor, men också på grund av skattepolitiken. Det råder inget tvivel om att avdragsrätten har eldat på bostadsrallyt.
Att Carl B Hamilton startar en debatt om detta är sunt och viktigt. Den stora skattereformen är 20 år gammal. Vad är det som säger att de nivåer eller de konstruktioner som var optimala 1990 är optimala i dag?
Den andra sidan av ränteavdragen, som också talar för en förändring, är den 30-procentiga skatten på kapitalinkoms-ter. Den var konkurrenskraftig när riksdagen beslutade om den för två decennier sedan, men är det knappast längre.
Sedan dess har väldigt mycket hunnit hända både här hemma och utomlands: Sverige har blivit medlem av EU, unionen har expanderat till 27 länder och skattesystemen i vårt närområde har genomgått omfattande förändringar. Att den svenska debatten fortfarande utgår från 1990 års omvärldsanalys är uppåt väggarna.
Inom EU har de flesta länder en klart lägre kapitalskatt än Sverige – enligt skatteprofessorn Sven-Olof Lodin är EU-genomsnittet cirka 17 procent. Det driver lättrörliga pengar utomlands, vilket medför färre investeringar i Sverige och därigenom en sämre inhemsk ekonomisk utveckling.
Av rena konkurrensskäl behöver alltså kapitalskatten tas ner. Och sänks den bör man logiskt även minska ränteavdragen med lika många procentenheter, eftersom dessa två ting hänger ihop skatte-tekniskt.
Finansminister Anders Borg har ännu inte kommenterat Carl B Hamiltons utspel. Här följer ett förslag till vad han skulle kunna säga, när han på måndag tar sig fram i halkan till finansdepartementet:
”Jag har under trettonhelgen tagit del av förslaget från Folkpartiet. Jag förstår att många människor med bostadslån är oroliga för att vi ska börja rucka på spelreglerna för ränteavdrag.
Samtidigt kommer man inte ifrån att det svenska skattesystemet drabbats av svåra rostangrepp under 00-talet. Det handlar inte bara om kapitalbeskattningen, som sannolikt premierar alltför stora bostadslån och driver produktiva investeringar utomlands, utan om en mängd specialregler, skevheter och föråldrade arrangemang.
Bolagsbeskattningen är ett växande bekymmer, hindren för rörlighet på bostadsmarknaden har blivit allt högre, marginalskatterna närmar sig orimliga 70 procent. Dessa problem kan vi inte vänta med i 20 år till för att åtgärda. De måste lösas här och nu.
Och det är knappast mer lappande och lagande som vi behöver – det riskerar bara att skapa ytterligare krångel och skevheter. Jag skulle i stället vilja nå en samsyn tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om huvudprinciperna för 10- och 20-talens skattesystem: hur arbete, företagande och utbildning ska stimuleras, hur vi uppnår enkelhet, effektivitet och konkurrenskraft, hur idéer om rättvisa, välfärd och miljöhänsyn kan förenas med höga ambitioner om ekonomisk tillväxt.
Jag är inte fastlåst vid några positioner, utan vill förutsättningslöst diskutera dessa frågor med oppositionen så snart som möjligt. Målet ska vara en överenskommelse som kan genomföras före valet 2014.
Jag vet att det finns en växande kritik mot mig som handlar om att jag bara skulle bry mig om budgetbalans. Med denna inbjudan vill jag visa att kritikerna har bestämt fel. Att lägga grunden för ett modernt skattesystem är avgörande för svensk ekonomis växtkraft.
Jag är beredd att sträcka ut en hand och ta ett gemensamt ansvar. Är ni?”