Ryssland: Auktoritärt styre oroar.
Vart går Ryssland? I söndags greps 100 demonstranter i Moskva, bland dem Oleg Orlov som leder människorättsgruppen Memorial. Det är illavarslande.
Journalisten Stig Fredriksson skulle säkert hålla med. I sin nyutkomna bok ”Daterat Moskva. Rysslands väg leder bort” (Carlssons) beskriver han läget i vårt grannland på samma distinkta vis som han levererar kommentarer i Aktuellt. I dagboksliknande anteckningar från en vistelse i Moskva sommaren 2009 noterar han några uppmuntrande tecken, men i huvudsak tycker han att utvecklingen går åt fel håll i Putins och Medvedevs land.
Han har besökt och bott i Moskva många gånger förr. Som korrespondent under 1970-talet kunde han inte ens föreställa sig att sovjetstaten skulle kollapsa. Under 1990-talet applåderade han utvecklingen och ville långt in på 2000-talet försöka vara optimistisk. Ganska länge var det mesta trots allt bättre än i det kommunistiska Sovjetunionen.
Men efter några sommarveckor i Moskva 2009 tror Stig Fredriksson inte längre att Ryssland är på rätt väg. En morgon får han visserligen vara med om något uppmuntrande. Bilarna stannar vid övergångsstället och till och med de vrålande suvarna låter fotgängarna gå över gatan. Det har han aldrigt varit med om förr. Moskva känns med ens lite mer civiliserat, antecknar Fredriksson.
Det är tyvärr ett av få positiva tecken. Fredriksson anser att tandemparet president Medvedev-premiärminister Putin bygger vidare på Rysslands auktoritära tradition. Det sker dessutom utan att medborgarna protesterar. Det stora flertalet verkar tvärtom vara nöjda med att byta frihet mot stabilitet. Resultatet är centralstyre, kontroll av medierna och kväst politisk opposition – i utbyte mot varor i butikerna och relativt välstånd.
Men en sak trodde jag aldrig, skriver Stig Fredriksson. Att han en dag skulle skriva att dissidenterna, som han i hemlighet träffade och intervjuade på 1970-talet, förmodligen levde ett säkrare liv än de aktivister som i dag försvarar medborgerliga fri- och rättigheter det trodde han inte. Men så långt har det gått. Listan på mördade regimkritiker är förskräckande lång. Där finns bland andra journalisten Anna Politkovskaja, advokaten Stanislav Markelov, journalisten Anastasia Baburova och läraren Natalja Estemirova. Det är förenat med livsfara att försvara medborgerliga fri- och rättigheter i dagens Ryssland.
Förhoppningarna att president Medvedev skulle lägga om kursen och bryta med Putins auktoritära politik har också kommit på skam. Medvedev har visserligen tagit klart avstånd från Stalintidens terror, men också tillsatt en historiekommission som ska utreda ”förfalskningar av historiska fakta”. Det handlar om sökandet efter nationell identitet och försök att återupprätta bilden av det heroiska landet som besegrade Hitler. Tjugo år efter Sovjetunionens sammanbrott är Ryssland fortfarande på jakt efter sin själ.
Medvedev har också talat vackert om rättssäkerhet och betydelsen av ett civilt samhälle, men inte lyckats ta sig ur Putins skugga. Och i fråga om utrikespolitik är han enligt Fredriksson minst lika hökaktig som Putin.
Så långt Stig Fredrikssons läsvärda dagbok från Moskva. Det finns förstås andra sätt att beskriva det som händer på andra sidan Östersjön. Det besynnerliga är att inte fler sysslar med det. Hela Sveriges försvarspolitik har lagts om utan att det föregicks av ett seriöst försök att analysera vad som händer i Moskva. Ryssland utgör lyckligtvis inget militärt hot, men vart leder den politiska utvecklingen i vårt grannland? Det påverkar också Sveriges framtid.
Men den utrikespolitiska diskussionen verkar har avsomnat. Under två timmars partiledardebatt i ”Agenda” i söndags kväll handlade fem ynka minuter om Afghanistan. I övrigt sas inte ett ord om utrikes, eller för den delen europeiska, frågor. Sverige är allt mer beroende av utvecklingen i världen, men den politiska debatten i vårt land blir allt mer nationellt avskärmad. Det är både dystert och paradoxalt.