För den som tror att Europa behöver ett väl fungerande samarbete inom utrikespolitikens område har den senaste tiden varit en besvikelse.

Ängslan, villrådighet och brist på framtidsstrategier har präglat Bryssels reaktioner på revolterna i Nordafrika.

Ett besvärande mönster kännetecknar dessutom unionens uttalanden rörande Tunisien, Egypten och Libyen.

EU:s ledande företrädare har upprepade gånger fördömt ”alla parters” våldsanvändning, ”beklagat” civila dödsfall och manat till ”dialog”. En pliktskyldig formulering om att yttrandefrihet och mötesfrihet är grundläggande mänskliga rättigheter har stuckits in som en bisats. Den meningen borde ha varit utgångspunkten.

Dessutom är det inga ”parter” som har använt våld under den senaste tidens folkresningar. Tvärtom är det slående hur fredligt de jättelika manifestationerna i Tunis och Kairo har genomförts. Det är envåldshärskarna som har stått – och står – för övergreppen.

Särskilt märkligt var det därför att läsa slutsatserna om Libyen efter mötet med EU:s utrikesministrar i måndags kväll. Där uppmanades ”alla parter att visa återhållsamhet”, samtidigt som Khaddafi beordrade användning av skarpa skott mot demonstranter och skickade stridsflyg mot obeväpnade folksamlingar.

Att Sveriges utrikesminister efter mötet i en intervju i Rapport hävdade att det inte ”handlar om att stödja den ena eller den andra, det handlar om att försöka få stabilitet” gjorde inte saken bättre. Det var ett häpnadsväckande uttalande om Khaddafis pågående brott mot mänskligheten.

Men en del av kritiken som nu riktas mot Carl Bildt saknar proportioner.  
För precis som när Göran Persson hyllade stabiliteten i Kina klipps en del av resonemanget bort. Under besöket i Peking 1996 förklarade statsministern att det ”är slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”. Det var omdömeslöst, men Perssons efterföljande synpunkter försvann: ”Sedan skall det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart, det är viktigt.” Det var enklare att fördöma statsministern 1996 när den meningen klippts bort.

På samma sätt gör en del av Carl Bildts kritiker det lite väl lätt för sig i dag. Vänsterpartister, miljöpartister och kulturskribenter, som ägnat en stor del av sina politiska och publicistiska karriärer åt att bekämpa EU, anser att Sveriges utrikesminister ställer sig på tyrannernas sida och sviker Nordafrika.

För att det resonemanget ska hålla ihop måste de förtränga utrikesministerns långvariga engagemang för demokrati i Europa och hela världen. Dessutom kan inte svenska Sida rädda hela Nordafrika. Det krävs en europeisk strategi.

Bryssel borde tänka större och mer långssiktigt. Erbjuda länder på andra sidan Medelhavet hjälp med att bygga upp en demokratisk infrastruktur, öppna nya vägar för handel och ekonomisk utveckling, ta ett gemensamt ansvar för en generösare asylpolitik och dessutom öppna en dörr på glänt för arbete och studier för unga nordafrikaner i Europa.

Den allvarligaste kritiken mot Carl Bildt och övriga utrikesministrar är därför att de inte tänker tillräckligt djärvt. Det finns mycket som EU kan och borde göra.

Men då måste unionen orka hålla ihop och ha tillräckligt mycket gemensamma medel för att kunna vara solidarisk. Och när det gäller framtidsstrategier för Europa har Carl Bildt långt större trovärdighet än många av hans kritiker, som fortfarande inbillar sig att Sverige kan vara världens goda samvete helt på egen hand.