Signerat - Johannes Åman.
Något som många misstänkt bekräftas i DN:s undersökning (1/9) av förkunskapskraven till naturvetenskapliga högskoleutbildningar: de sjunker.
Hellre än att stå med tomma platser önsketänker de som ansvarar för intagningen. De sätter sitt hopp till att studenterna ska fylla i kunskapsluckorna efter att de kommit in.
Huvudproblemet är dock inte slapp intagning. Det finns helt enkelt för få elever som vill utbilda sig till naturvetare och tekniker.
Jämförelser mellan attityder i olika länder visar att det finns ett mönster: Ju högre välståndet är, desto färre ungdomar vill satsa på tekniska yrken.
Tittar vi bakåt i vår egen historia finner vi ett kollektivt projekt som handlade om att bygga landet. Med gemensamma krafter skulle ohälsosamma boendemiljöer byggas bort. Vägar skulle binda människor samman och göra deras värld större.
De som deltog i detta projekt var sin tids hjältar. De fick inte bara sin försörjning genom arbetet utan ingick i ett sammanhang som gav mening.
Fortfarande finns ett stort teknikintresse. Vetenskapsmuseer lockar masspublik. Många fascineras av nyheter om vetenskapliga rön. Ungdomar har i dag också ett nära förhållande till tekniken i sin vardag, till mobiltelefonen, datorn och mp3-spelaren.
Men när de ska ange vad som är viktigast för deras yrkesval framhåller de värden som har med identitet att göra. Yrkesvalet handlar om självförverkligande. Även de som gillar senaste mobiltelefonmodellen tycks ha svårt att se lockelsen i ett liv som mobiltelefonutvecklare.
Måste det vara så? I en tid när växthuseffekten och hushållningen med jordens resurser framstår som ödesfrågor, borde teknisk utveckling inte betraktas som lyx. Här finns möjligheter att göra något viktigt för andra människor. Det gäller bara att se dem.