"Våran värld har blitt så liten att själva kroppen känns för trång", sjöng Hoola Bandoola Band profetiskt på 1970-talet. Mindre än den senaste veckan har världen aldrig känts, och bombarna som slog till i London lever uppenbarligen i en trång, klaustrofobisk verklighet.
Denna krympande värld är både en välsignelse och en förbannelse. Anledningen till att tsunamin i Thailand och terrordåden i USA, Indonesien, Spanien och England kommer så nära är ju att vi alla med sådan självklarhet kan röra oss i dessa miljöer.
Globaliseringen är en frihetsrevolution, men terrorister, virus och miljöförstöring följer med på köpet. I fallet al-Qaida är det själva friheten och moderniteten som är måltavlan, den gränslösa staden som idé.
På listan över akuta hot mot mänskligheten kommer terrorismen ändå rätt långt ner. Pandemier som aids och fågelinfluensan hotar att ta fler liv än terrordåd någonsin kan göra. Fattigdom, växthuseffekt och kärnvapen likaså.
Det var för att hantera dessa farsoter som G8-ledarna samlades i Skottland på torsdagsmorgonen. Att utnyttja just det tillfället för att spränga sönder slumpvis utvalda offer, när polisen lämnat London men världens massmedier fanns på plats, tyder på en cynism som trotsar all beskrivning.
Man kan ha många synpunkter på de förlegade G 8-mötena och de ledare som samlas där. Detta är ändå en av de former som står till buds för överläggningar mellan folkvalda stats- och regeringschefer, och agendan i Skottland var det inget fel på.
Genom globaliseringens minskande avstånd hamnar vi alla i samma bräckliga båt. Gång på gång påminns man om de små marginalerna, som när Sovjetunionen genom en rad tillfälligheter kunde avvecklas fredligt, eller när den hårfina valsegern för George W Bush år 2000 försämrade möjligheterna till internationellt samarbete.
Ett tänkvärt exempel från miljöområdet är Montrealprotokollet från 1987, som bromsade uttunningen av atmosfärens ozonlager. Om freoner hade blivit kommersiellt intressanta 50 år tidigare, om forskarlarmen hade kommit senare, om FN-organet UNEP inte funnits eller det sena 1980-talet inte varit en avspänningsperiod - då skulle jorden ha blivit kokt av ultraviolett strålning.
Inga fytoplankton i havet och därmed inget liv. Ögonskador, kraschat immunförsvar och hudcancer hos människor. Kombinationen av självständig forskning och klok politik räddade oss i sista sekunden från allt detta.
Sådana, förlåt uttrycket, solskenshistorier visar att det inte finns något alternativ till global samverkan. Alla de stora hoten är gränsöverskridande, inte minst terrorismen.
Det svåra är balansgången, att möta våldsverkarna med adekvata motåtgärder utan att falla in i den hysteri som är terrorismens mål. Demokratierna har här en akilleshäl eftersom varje lands opinion reagerar olika, och politiker frestas att bjuda över varandra med drastiska recept.
Den plågsamma sanningen är att det öppna samhället aldrig kan skydda sig mot enstaka fanatiker och små extrema grupper. I varje fall inte om vi vill fortsätta att leva i frihet. Att finjustera polisens metoder på marginalen i förebyggande syfte med buggning och infiltration hjälper föga.
En bättre prioritering vore att gå till botten med vardagsbrottsligheten i utsatta bostadsområden. Polisens grundläggande uppgift förblir att beivra redan begångna brott, för att värna känslan av rättssäkerhet och rent spel. Ljusskygga operationer i preventivt syfte verkar lätt i motsatt riktning.
Den mediala, politiska och polisiära reflexen är att söka taktiska lösningar på strategiska problem. Självklart behövs militära komponenter i försvaret mot en terrorism av militära proportioner, självklart krävs ett internationellt utbyte av information, men långsiktigt handlar det om andra saker.
Den gemensamma nämnaren för terroristerna i New York och Madrid, sannolikt också i London, var sekterismen. Förövarna levde länge i Europa men slöt sig samman i en minimal föreställningsvärld, där snart sagt allt som kännetecknar västerlandet stämplades som synd och "sionism".
Det är denna aggressiva klaustrofobi som måste angripas. Motmedlen är social kontroll, öppen debatt, bemötande av argument, bekämpning av fattigdom, utanförskap och segregation.
Låt oss inte vara naiva. Stockholm är lika vidöppet som London och ett fullt tänkbart terroristmål. Men låt oss heller inte rusa direkt från Sörgården till Storebrorssamhället, utan lära av amerikaner, spanjorer och britter. Där finns överreaktioner att undvika, men där finns också en värdighet och en beslutsamhet att inte böja sig för våldet.
Konflikterna i Mellanöstern kommer knappast att lösas under vår livstid, även om alla ansträngningar förstås måste göras på den punkten. För oss här och nu handlar det i första hand om den egna gatan, den egna trappuppgången, de egna gärningarna och orden.