Bevakningsföretaget Retriever samlar artiklar från nästan alla större medieföretag i landet. Den som söker i bolagets databas efter texter om terrorrättegången i Köpenhamn sedan den började i april får drygt 200 träffar.

Om man under samma period söker på namnet Breivik blir antalet artiklar 3.650.

På torsdagen hölls åklagarens slutplädering mot de fyra män som misstänks för att ha planerat ett massmord på tidningen Jyllands-Postens personal. Dom väntas i veckan. Den som förväntade sig att rättegångens avslutande skulle avspeglas ordentligt i svenska medier blev än en gång besviken.

Detta efter en domstolsprocess där det misstänkta dådet dels riktades mot det fria ordet, dels mot en stor grupp människor som skulle skjutas eller halshuggas. I vårt grannland Danmark, med svenskar som åtalade.

Att Breivikrättegången ådragit sig ett massivt medieintresse är inte märkligt, det rör sig om ett genomfört terrordåd, det värsta i Norden i modern tid. Det underliga är ointresset kring terrorplanerna i Köpenhamn.

I en debattartikel i fredagens Expressen skriver Magnus Sandelin, författare till boken ”Jihad – Svenskarna i de islamistiska terrornätverken”, att den svenska våldsbejakande islamismen ”i stort sett förbigåtts med tystnad”. Det är en sanning med modifikation. De genomförda och planerade attackerna mot Lars Vilks och det misslyckade självmordsdådet i Stockholm har fått stor uppmärksamhet. Men i fråga om Köpenhamnsdådet är det svårt att inte hålla med.

Vad beror det på? Ett uppenbart skäl är att Köpenhamnsterroristerna misslyckades medan Breivik inte gjorde det. Och om den danska rättegången inte pågått samtidigt som Breivikmålet hade den kanske också blivit mer omskriven.

Sedan finns bland många journalister en försiktighet vad gäller att skriva om islamism, i synnerhet svensk sådan. Delvis beror detta på att man som journalist vet vilka effekter sådan rapportering får. För varje text man skriver om två terrormisstänkta islamister i Göteborg finns alltför många människor som utnyttjar det för att peka ut alla muslimer som potentiella våldsverkare.

Men här är det svårt att inte hålla med Magnus Sandelin i hans bok: ”Min reflektion är den motsatta, det vill säga att mer forskning och kunskap om radikalisering och våldsbejakande islamistisk extremism är av godo eftersom detta kan antas minska fördomarna om islam och muslimer.”

Svenska islamister som är beredda till våld utgör ett hot som ökat kraftigt efter Lars Vilks Muhammedkarikatyrer. Men de är samtidigt mycket få, vilket också framgår av Sandelins bok. Det är ofta samma namn som dyker upp igen och igen – en av de åtalade i Köpenhamn har tidigare gripits i både Pakistan och Somalia.

Sandelin tar också upp det mönster som går igen bland flera av männen som är villiga att begå våld i islams namn. Och som förenar dem med många av dem som utför högerextrema våldsdåd. Det handlar om människor som känner att de inte passar in, som har en uppväxt präglad av utanförskap, psykiska problem, aggressivitet, droger och kriminalitet.

Islamismen, eller det högerextrema gänget, erbjuder samhörighet, trygghet och tydliga förhållningsregler. Om samhället hittar andra vägar att tillhandahålla dessa grundfaktorer kommer också det extrema våldet att minska.

Ett första steg är att tala om det, inte av missriktad hänsyn iaktta medietystnad.