Justitiekansler Göran Lambertz har sedan han tillträdde 2001 skaffat sig många fiender.
Madeleine Leijonhufvud, som var en av undertecknarna av gårdagens artikel på DN Debatt, hör sedan länge till JK:s kritiker. Mer uppseendeväckande är att den tidigare justitieministern Thomas Bodström i en intervju i Jusektidningen talar om "en djup konflikt" mellan honom själv och JK.
Situationen höll, enligt Bodström, på att bli omöjlig efter att JK offentligt riktat stark kritik mot både domstolarna och polisen: "En justitieminister måste välja mellan att ta ställning för statens advokat - eller för rättsväsendet."
I Sverige är vi inte vana vid att höga jurister agerar som justitiekansler Göran Lambertz. Han framträder ofta i medierna, inte minst i debattartiklar. I dessa gör han inte bara tolkningar av lagen utan redogör också för hur hans egen syn på olika frågor förändrats över tiden.
När Lambertz försvarar sig mot kritik hänvisar han inte sällan till vad moralen kräver av honom. Ett exempel är hans polemik med överåklagare Sven-Erik Alhem om JK:s engagemang för den livstidsdömde Veija Borg: "För mig stod det klart att omsorgen om förtroendet för domstolarna och myndigheterna - som Sven-Erik Alhem värnar om sin artikel - inte kunde få stå i vägen för rättvisan." (DN Debatt 1/2 2005)
Kritiken är riktad mot Göran Lambertz omdöme och sätt att utöva sitt ämbete. Men konflikten har fler bottnar.
Av Thomas Bodströms uttalanden framgår att han främst ser JK som statens advokat. Lambertz däremot verkar i hög grad se sig som tillsynsman med uppdrag att övervaka att de rättsvårdande myndigheterna fungerar som de ska.
Konflikten finns därmed inbyggt i själva uppdraget. För JK ska både vara regeringens advokat och en tillsynsman med uppdrag att spåra systematiska fel i den offentliga verksamheten.
Däremot kan JK inte ompröva beslut som fattas av andra myndigheter. Vad kan då en justitiekansler som tar tillsynsuppgiften på allvar göra? Lambertz har valt att delta i den offentliga debatten. Han har svarat på journalisters frågor om poliser som ljuger för att skydda kollegor och om oskyldigt dömda i våra fängelser.
Det har låtit lite svajigt. Hur kan en av landets högsta jurister framföra så allvarliga beskyllningar utan att vara mer konkret i sin redovisning av vad han bygger bedömningen på? Men eftersom JK inte getts rätten att ompröva beslut som fattats av enskilda myndigheter har staten inte gjort det lätt för sin tillsynsman.
Och tänk om Lambertz har rätt? Om justitiemord nu verkligen begås i större omfattning än tidigare, skulle JK då tiga för att slippa problem i sin roll som statens advokat och i sin relation till justitieministern?
Det ligger dessutom ett värde i att Sverige nu har en hög jurist som vågar delta i debatten. Den som tar steget ut i offentligheten löper risken att ifrågasättas. Men för juristkåren som helhet är tigandet och främlingskapet inför den offentliga debatten ett större problem.