Frågan om islam och kvinnors rättigheter brukar köra fast. Hindren är vanligtvis desamma. Ett är att judendom och kristendom knappast heller är något lyft för kvinnor - om man ser till de heliga skrifterna och hur kvinnlig underordning löper som en röd tråd genom dem alla.
Ett annat är att en världsreligion som islam har så många ansikten att det vore fel att dra några generella slutsatser om religionen i sig utifrån exempelvis talibanerna i Afghanistan eller mullornas Iran. Det ligger någonting i båda dessa argument.
Men det finns ett par men. Min första invändning handlar om att det måste vara möjligt att kritisera islam utifrån ett sekulärt perspektiv. Jag som icke-kristen och icke-judinna måste rimligtvis kunna framföra vissa kritiska ståndpunkter utan att behöva jämföra med Bibeln. Religionsfrihet innebär ju faktiskt också frihet från religionen.
Dessutom: islam skiljer sig från de andra religionerna i och med Koranens särställning. Skriftens ord anses komma direkt från Gud och Koranen blir därmed ett slags facit - och inte en vägledning öppen för tolkning. Tolkningsutrymmet finns i det som Koranen utelämnat, som till exempel levnadsregler kring sådant som inte existerade på 600-talet. Men i allt annat är bokstavstron alltså en skyldighet - inte en möjlighet.
Det var för att lära mig mer och för att få bättre argument för islam som jag i höstas skrev in mig på en grundkurs i islamologi vid Stockholms universitet. Men i åtminstone ett avseende blev jag besviken. Här kommer ett litet axplock av vad jag lärde.
Boken "Islam i fokus" är skriven av den nu framlidne doktor Hammudah 'Abd al-'Ati. På baksidan läser jag att boken riktar sig till både muslimer och icke-muslimer i en modernistisk ton och att den anses som "en av de mest välkända och spridda allmänna introduktioner till Islam". Det är framför allt avsnittet "Missuppfattningar om islam" som gör mig fundersam.
Om missuppfattningarna skriver författaren, som för övrigt doktorerade vid ansedda Princeton-universitetet, att de "hindrat millioner att se islams skinande ljus ". Det sker i ett avsnitt om polygami, ett fenomen som säkert kan förklaras ur ett historiskt perspektiv med "kvinnoöverskott" och avsaknaden av välfärdssystem vid sidan av familjen. Men det är inte 'Abd al-'Atis argument. Det är i stället att varje normal kvinna "behöver någon att ta hand om ".
Han fortsätter: "Även om vi tittar på det enbart ur ett fysiskt perspektiv, är implikationerna som ges fortfarande allvarliga, och vi kan inte bara bortse ifrån dem; annars skulle psykologiska komplex, nervösa sammanbrott, social oordning och mental instabilitet uppstå som en naturlig konsekvens av att man lämnar problemet olöst. De kliniska bevisen för detta är överväldigande", avslutar doktorn utan så mycket som en enda referens.
Att tillfredsställa sina sexuella behov utanför äktenskapet är inget alternativ då detta inte är "passande mänsklig värdighet eller feminin känslighet. En kvinna i denna situation kommer oundvikligen att bli antingen ett nervöst vrak eller en rebellisk hämnare och moralens förstörare".
'Abd al-'Ati ser sig och islam som kvinnornas försvarare. "Det finns fall och tillfällen då en hustru är oförmögen att fullfölja sina skyldigheter." Det kan vara sjukdom "eller någon av de vanliga månadsblödningarna" och då är det väl ändå bättre att mannen går till en annan hustru än att han är otrogen. "Naturen själv kräver vissa saker och handlingar speciellt av mannen." Ingen kan ta ansvar för att säkra att män som reser på affärsresor och periodvis är borta från hemmet förblir "trogna och rena". Och därför är månggifte en finemang idé.
'Abd al-'Ati har också goda argument för att kvinnor räknas som en halv man i juridiken. Att det exempelvis krävs två manliga vittnen eller ett manligt och två kvinnliga vid avtalsskrivande är inte "någon indikation på att kvinnan skulle vara mindre värd än mannen". Det är att "kvinnor som regel inte är så erfarna på dessa praktiska saker som män är".
Något är fel. Om det är islam eller universitetets urval av kurslitteratur ska jag låta vara osagt.