På världsutställningen i Hannover år 2000 fick jag en uppenbarelse.
Då man gick där från paviljong till paviljong på det väldiga området, precis när IT-boomen var på topp, världen tycktes fredlig och framtiden ljus, slogs man av att det fanns två sorters stater på jorden.
Å ena sidan de tillbakalutade, å andra sidan de som till varje pris måste dra på sig en rymddräkt för att stila.
Å ena sidan de postindustriella och postnationalistiska - å andra sidan de som inte kunde avstå ifrån att toppa sin utställning med rymdraketer.
Till den senare kategorin hörde Kina, Ryssland, Indien och oljerika arabländer. Aspirerande stormakter, måna om nationell prestige, med ögonen på "The Last Frontier" - upptäcktsresornas sista utmarker i kosmos.
Den verkliga supermakten struntade i Expo 2000, amerikanerna hade ju inget kvar att bevisa. Coola länder som Tyskland, Finland och Kanada fyllde sina paviljoner med design, konst och upplevelser. Fattiga länder, till exempel afrikanska, projicerade glädje snarare än dominans. Inga raketformade fallossymboler där heller.
Kontrasten var pinsam, för astronautländerna. Det var också en föraning om att hi-storien inte alls hade tagit slut med det kalla kriget, utan att stormaktskonkurrensen snart skulle vara tillbaka.
I Asien är nu rymdkapplöpningen i full sving. Både Kina och Indien - två länder med ungefär 700 miljoner invånare vardera som lever på mindre än två dollar om dagen - har deklarerat sina avsikter att sätta en människa på månen senast år 2020.
Japan och Sydkorea vill inte vara sämre. Efter att ha skrotat rymdambitionerna under 1990-talskrisen har japanerna nu satt upp en liknande deadline som sina asiatiska konkurrenter, koreanerna också.
Ingen har varit på vår närmaste himlakropp sedan 1972. Den plötsliga trafikstockningen skulle kunna bli en kul grej. Men tyvärr signalerar tävlingen något annat än upptäckarglädje.
Kostnaderna för att ännu en gång konstatera att månen inte är en ost utan en stenbumling ligger på flera miljarder dollar. Intäkterna är i stort sett noll, utom förstås på det politiska planet.
Det handlar om prestige och respekt. Niel Armstrongs lilla moon-walk 1969 hjälpte trots allt USA att vinna det kalla kriget. Utan den globala pittmätningen med Sovjetunionen hade amerikanerna aldrig satsat en så astronomisk andel av 1960-talets BNP på Apolloprogrammet.
Rymdracet bekräftar något man länge anat: Asien är epicentrum för både framtidens teknikutveckling och storkonflikter. Världsdelen befinner sig på många sätt där Europa befann sig för hundra år sedan.
I dagarna har vi fått en bister påminnelse om denna vår historia genom 90-årsminnet av första världskrigets slut, i november 1918. Detta var urkatastrofen som ledde vidare till andra världskriget, till den ryska revolutionen och kalla kriget, till dagens spänningar i Mellanöstern.
Historien upprepar sig inte, men parallellerna mellan nu och då börjar bli obehagligt många. Alla som önskar sig balanserande maktblock för att späda ut den amerikanska dominansen i världen borde fundera på hur det såg ut före 1914.
Efter en lång, lycklig period av fred och globalisering på 1800-talet spann stormaktskonkurrensen utom kontroll. Så länge Pax Britannica gällde på världshaven blev det inga storkrig, men när Tyskland började upprusta, när Frankrike och Ryssland allierade sig mot detta inringade Tyskland, när härskarna i Moskva, Wien och Istanbul försökte bevara sina bräckliga imperier, när stubinen tändes på Balkan - då fanns ingen återvändo.
Allianserna blev för komplicerade och den ömsesidiga misstänksamheten för stor. Kriget 1914-1945 knäckte Europa. Makten över världens öden flyttade från London, Paris och Berlin till Kreml och Vita huset.
Tack vare EU har dagens Europa lämnat det destruktiva hävdelsebehovet bakom sig. Det är i Asien som blixtsnabb tillväxt, kamp om naturresurser och legitimitet, gamla oförrätter, skiftande styrkeförhållanden och allianser kan skapa en explosiv laddning.
Dagens Kina har många likheter med Tyskland för hundra år sedan: en historia av främmande invasioner och en känsla av sårbarhet, flytande gränser, nervösa grannar, ett politiskt system som inte håller jämna steg med den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Första världskriget blev slutet på en lång era av internationell öppenhet. Men processen hade startat långt före 1914, med motreaktioner på dåtidens globalisering i form av ökad nationalism, protektionism och migrationshinder.
Den läxan får inte glömmas, men hur många av dagens makthavare känner till vad som var på gång 1908?