Författaren och historikern Gunnar Wetterberg har många kloka förslag men också verklighetsfrämmande utopier.
Plötsligt är man äldst på arbetsplatsen.
Fram till nu har vi 50-talister kunnat gömma oss bakom och skylla på de många 40-talisterna som alltid stått före oss i kön och tagit hand om det mesta. Men nu håller våra starka storasyskon på att bli pensionärer.
Omställningen för oss som länge var yngst i många sammanhang borde verkligen inte vara någon överraskning. Men hur ska vi klara oss utan dem som alltid tyckte sig veta bäst? Det känns både tomt och krävande att ta hela ansvaret för alla kaxiga småsyskon.
Därför är det skönt att Gunnar Wetterberg fortsätter sina utforskningar och försöker lösa nutidens mysterier.
Wetterberg är visserligen född 1953 men hör till de stora barnkullar som föddes efter andra världskriget, och har alltid uppträtt som sin generations nyfikne Tintin.
Den nyligen utkomna boken ”Kurvans kraft” (Weyler) är en lärorik och underhållande pamflett om befolkningsfrågan. Wetterberg använder sin samlade kunskap som historiker, statstjänsteman och utredare för att sprida ljus och visioner på ett för sin generation välkänt maner.
”Befolkningen är samhällsförändring”, sammanfattar Wetterberg och ser demografi bakom allt. Det är inte bara i Nordafrika som de många ungdomarnas krav leder till omvälvningar. ”Det gäller bara att hålla ut, så faller både kejsardömen och Berlinmurar”, konstaterar han.
I Sverige har perioder med höga födelsetal i mer än hundra år avlöst varandra med 20–30 års mellanrum. De stora kullarna har föst politikerna framför sig och förklarar mycket av 1900-talets politiska historia. Generationsväxlingarna har drivit fram utbyggnad av ålderdomshem, pensioner och universitet.
Minskat befolkningstryck får också politiska följder.
Just nu håller de stora barnkullarna som föddes vid förra sekelskiftet på att dö ut, vilket innebär att trycket på vården av de allra äldsta minskar. Politikerna suckar av lättnad och förtränger tydligen vad som väntar.
Det är inte heller en slump att valrörelsen 2010 fylldes av löften om skattesänkningar till pensionärer. Dagens 75-åringar hör till den minsta kullen barn på hela 1900-talet och det är inte särskilt dyrt att sänka skatten för dem. Men vem ska betala kalaset när alla 40-talister har gått i pension?
Samtidigt krymper perioden i människornas liv som domineras av arbete. I dag ägnas i genomsnitt hälften av livet åt arbete – och lika mycket till studier, pension och arbetslöshet. Den ekvationen går inte ihop.
Gunnar Wetterberg tror att det behövs en kombination av åtgärder för att bryta trenden. Han pläderar bland annat för fler ingångsjobb för skoltrötta ungdomar, arbetskraftsinvandring, bättre fungerande arbetsplatser så att folk orkar och vill fortsätta jobba – och ett förändrat skattesystem som premierar arbete och samtidigt gör det mer lönsamt att satsa på utbildning. Det mesta verkar både vettigt och klokt.
När Wetterberg som avslutning pläderar för ”två utopier” framstår han emellertid som en nästan skrattretande typisk företrädare för efterkrigsgenerationen. Den som präglades av tro på utopier – men också ville ha ordentlig samhällsplanering.
Wetterberg förespråkar obligatorisk samhällstjänst för alla unga – och han tycker att Sverige och övriga nordiska länder ska gå samman i förbundsstaten Norden.
Den nordiska utopin är vacker men känns alltför teoretisk för att kunna tas på riktigt allvar. Det är omöjligt att bortse från EU och att den nordiska idén också liknar en storsvensk dröm.
Och är det verkligen önskvärt att tvinga ungdomar att arbeta inom naturvård, räddningstjänst, vård eller omsorg? Wetterberg anser att den gamla militärtjänsten var en ”viktig medborgarskola” som skapade ”samhörighet i folkhemmet” och vill ersätta värnplikten med samhällsplikt för alla.
Det skulle kräva en gigantisk statlig organisation för att förverkliga idén. Frågan är också om det är möjligt att skapa tillräckligt många meningsfulla uppdrag. Risken är därför att en obligatorisk samhällsplikt förvandlas till meningslöst tidsfördriv.
Om jag inte missminner mig var det också många av Wetterbergs något äldre vänner som inte alls blev trogna samhällsmedborgare under värnplikten. De protesterade – och sedan gick det som det gick med 1968 års studentgeneration.