Signerat – Hanne Kjöller.
Så satte de rödgröna på tisdagsförmiddagen ned foten. Beskedet var då lika glasklart som det varit luddigt i veckan som gått: vid en valseger avskaffar trion avdraget för hushållsnära tjänster. Några timmar senare skickade arbetsgivarorganisationen Almega ut ett pressmeddelande som måste ha svidit i det politiska skinnet. Var fjärde konsument av hushållsnära tjänster under 2008 tjänade mindre än 16.700 kronor i månaden.
Siffrorna kommer från SCB och grusar teorin om en subvention som bara går till de rika. Höginkomsttagarna (eller personer med en inkomst på över 500.000 per år) var i antal ungefär lika många som låginkomsttagarna. De flesta avdragsnyttjarna, nästan hälften av totalen på 92.000 personer, fanns i spannet däremellan.
Det går att problematisera siffrorna. En invändning är att det inte säger något om nyttjandegraden. En ensamstående mamma med låg inkomst har knappast veckostädning, men kanske någon timmes barnpassning. En annan invändning är att låginkomsttagarna i dessa tabeller kan vara gifta med miljonärer.
Men ändå. Det är en stor risk de rödgröna tar. Systemet med hushållsnära tjänster har satt sig.
I medierna har vi mött kvinnor, ofta invandrade, som sökt hundratals jobb och som till sist hittat sin egen försörjning inom hushållsbranschen och som nu är oroliga för sina jobb. Ingen talar längre om pigor.
Men nog finns tankegodset kvar. Vänsterpartiets Lars Ohly sa i radio i måndags att subventioneringen är fel, och att den som vill köpa hushållsnära tjänster, äta på restaurang eller gå till frisören ”måste betala vad det kostar”. Men rotavdraget, subventioneringen av den manliga byggnadsindustrin, vill Vänsterpartiet behålla, och till och med bygga ut.
Då är det helt plötsligt oviktigt att vi som konsumenter ”betalar vad det kostar”. Gånge hatt till och huva från.