Mona Sahlin är med rätta arg på de ynglingar och män som försöker hindra ungdomar att gå på alkoholfria ungdomsdiskon. Men hennes utkast till lösning, att dra in bidrag till verksamheter som delar upp flickor och pojkar är ogörlig.
Med en sådan begränsning måste de många ungdomsgårdar ändra inriktning. På de flesta finns tjejkvällar när killar är portade från lokalerna. På somliga, som Ungdomens hus i Rinkeby finns särskilda tjejrum, där ingen man släpps över tröskeln.
I stadsdelar där flertalet vuxna är utlandsfödda motiveras denna könssegregation med att de töserna inte skulle få gå på gården annars, utan bli låsta till hemmet och möjligen andra flickor som föräldrarna godkänner. I de svenskföddas områden är argumentet att killarna tar över helt om allt är blandat. Alltså finns tjejgrupper som oftast syr, pysslar, sminkar, talar relationer och kollar film. I jämställdhetens namn.
Att reglera vad som sker på fritids- och ungdomsgårdar är kommunernas sak, och så länge verksamheten inte spårar ur bör gårdarna få sköta sig själva. Samma sak med föreningslivet. Stora delar skulle klappa ihop om man inte längre fick ha pojk- och flicklag i bollsporter, ha flick- och gosskörer i skolor och kyrkor. För att inte tala om popkollon för flickor, en snabbt växande organisation.
Vad staten däremot kan göra är att se till att den egna bidragsgivningen är könsneutral. I år får ett antal organisationer för vuxna kvinnor dela på 16,9 miljoner kronor just för att de organiserar kvinnor. Där är 1,6-miljonerklubben för kvinnors hälsa, med aktiviteter som vinprovning med Carl-Jan Granqvist (2 februari i Västerås). Där finns Fredrikor, Zontor och Spillkråkor, intresseorganisation för kvinnor som äger skog.
Vuxna kvinnor bör, liksom vuxna män, betala för sina fritids- och påtryckaraktiviteter själva.