När Lars Leijonborg nu lämnar regeringen lämnar han också politiken. Det är framför allt som folkpartiledare han kommer att bli ihågkommen.
Det blev en krokig resa. Han övertalades att ställa upp när Maria Leissner avgick som partiordförande 1997. I valet året därpå fick partiet inte stöd av mer än 4,7 procent av väljarna, det sämsta valresultatet någonsin.
Fyra år senare blev det succé, med 13,3 procent. Att framgången blev så stor berodde delvis på att moderaterna under Bo Lundgren gjorde en dålig valrörelse. Men något hade också hänt med folkpartiet. Partiet hade fått en skapare profil.
Leijonborg ifrågasatte "snällismen". Däri låg inte bara en kritik av tendenser i det svenska samhället utan också självkritik. Det nya folkpartiet skulle inte vara så där lite välvilligt i största allmänhet. Det var ett parti som ställde krav på människor. Tydligast kom detta till uttryck inom flyktingpolitiken och skolpolitiken. Symbolen för nyorienteringen blev förslaget att invandrare som ville bli svenska medborgare skulle genomgå språktest.
Jan Björklund var drivande i förändringen av skolpolitiken redan innan han tog över ordförandeposten 2007. Men även om Leijonborg inte är ensam ansvarig för omorienteringen är hans ordförandeskap starkt knutet till kravliberalismen.
Folkpartiet blev tydligare i vissa frågor, men framstod som mindre engagerat i frågor som gällde integritet och individens rättigheter. Det var också något med det nya tonfallet som fick en del liberala väljare att i valet 2006 känna sig mer hemma i Maud Olofssons centerparti.