Signerat - Annika Ström Melin.
Det var de stora länderna som angav tonen inför och under toppmötet i Bryssel i går.
Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Sarkozy presenterade en egen ”pakt” för tillväxt och konkurrens.
Kritiken mot Mubaraks regim skärptes, men redan för en vecka sedan enades Storbritannien, Tyskland och Frankrike om en gemensam linje i förhållande till Egypten.
Deras uttalande undergrävde Catherine Ashtons ställning, eftersom unionens utrikesföreträdare är den som ska tala för samtliga länder. Men det brydde sig de stora inte om.
Det är inte förvånande. Alltsedan unionen grundades har de haft svårt att acceptera att de ibland måste underkasta sig beslut som de ogillar, men som drivs igenom av övriga medlemmar.
På 1960-talet var det Charles de Gaulle som avskydde det han kallade för ”byråkraternas välde i Bryssel”. Frankrikes dåvarande president ville ha samarbete i Europa, men helst leda det själv och inte tvingas följa lagar som klubbats av en majoritet.
Men det bor en liten Brysselhatare i flertalet stats- och regeringschefers bröst. Kanske är det därför de ser så glada ut när de anländer till Euro-peiska rådet, EU:s toppmöte. Där är diskussionerna förtroliga, besluten kräver enhällighet och är inte bindande. Det skrivs inte ens protokoll.
Under kaffepauserna snackas det ofta skit om kommissionen och domstolen, institutionerna som har makt att tvinga länderna att följa gemensamma EU-lagar.
Europeiska rådet är ett slags politiskt centrum i unionen, och det behövs utan tvivel ett sådant. Men under senare år har makten förskjutits dit på ett sätt som kan leda till att samarbetet urvattnas och blir allt mer stormaktsstyrt.
I en union som leds av Europeiska rådet blir det fler informella diskussioner och färre bindande beslut. Mer traditionellt mellanstatligt samarbete och mindre överstatlighet, vilket skapar ett större politiskt utrymme för de stora länderna. Inte konstigt att Merkel och Sarkozy verkade vara ovanligt nöjda i går.