På DN.se berättas historien om Brommabon som ville ha lite mer sjöutsikt än han betalat för. Mellan honom och vattnet stod ett tiotal hundraåriga tallar. På kommunal mark förvisso men det hindrade icke den 39-årige mannen. Han kontaktade en trädfällarfirma, hävdade att han hade de tillstånd som krävdes och skrev under en offert.
På själva tallslaktaredagen gick grannarna man ur huse och frågade vad det var som hände. Trädfällarfirman ringde upp husägaren, som befann sig på kick-off i Sandhamn, för att fråga om detta verkligen var rätt. Och det – hävdade han – var det. När polisen, som kontaktats av flera upprörda grannar, ringde lite senare och berättade att en massa träd fälldes nedanför hans tomt visste han däremot ingenting om det.
Mannen erkänner nu avverkningen. Frågan är vad den bör kosta honom.
Träden har enligt förundersökningen avverkats ”i en gata från den aktuella adressen och ner till vattnet”. Ingen hänsyn har tagits till hur fällningarna påverkar promenadstråket intill. Polisen beskriver hur de på platsen möter en märkbart ledsen äldre kvinna som berättade hur hon kommer att sakna träden som gett henne skugga när hon suttit på parkbänken.
Mannens egenintresse kolliderar här med andras. Han har inte bara bestämt över sig själv och sin närmiljö – han har tagit sig rätten att bestämma över andras. Hur sonar man ett sådant brott?
En konsultfirma har enligt en avancerad beräkningsmodell räknat på tallarnas värde. Man går igenom tall för tall, åldersbestämmer dem och bedömer förväntad kvarvarande livslängd för ett träd som i denna miljö kan bli runt 300 år gammalt. Hela beräkningen slutar i ett totalbelopp på dryga 2 miljoner kronor.
Mannen säger sig villig att betala böter, men inte skadeståndet. Fast frågan är om ens både och är tillräckligt om vi inte ska ha ett system där man går plus på brottslighet även om man åker fast.
Sjöutsikt i Bromma kostar nog sina miljoner. Saboterad miljö för andra borde kosta några till. Kanske läge att se över straffsatserna för denna typ av kalkylerad egobrottslighet.