Signerat – Niclas Ericsson.
En skönhetstävling hölls i mitten av veckan i en nattklubbslokal i centrala Stockholm – Miss Transsexual 2010. Åtta tjejer gick ut på catwalken, först i bikini, sedan i aftonklänning. Till vinnare korades Alexandra Bryngelsson, 24, från Stockholm. En helt vanlig tjej. Bortsett från att hon föddes som kille.
En tävling i skönhet är för all del ett trivialt evenemang – det handlar om att visa upp sig, om yta. Men det var första gången som en svensk Miss Transsexual utsågs. Det är en talande bild för vad som har hänt under årets Pridevecka. De transsexuella har intagit scenen.
Nästan alla större medier har haft reportage om personer som har bytt kön. Eller om män som Jan-Olov Madeleine Ågren, transvestit och familjeman, som valt att leva med två könsuttryck. Kanske rör det sig om ett svenskt rekord i synliggörande.
Transpersoners rättigheter är ett undansatt område. Därför är det utmärkt att de gör sina röster hörda.
Att lagen kräver att transsexuella skiljer sig från sin partner och steriliserar sig för att få byta kön är orimligt (se ledarsidan 2/7). Transpersoner diskrimineras inom vården och tillgängligheten till vård är dålig. Sjukvårdens syn på diagnosen transsexualism behöver anpassas till den verklighet som transpersoner lever med.
Den rimligaste förklaringen till dessa anmärkningsvärda brister är att det rör sig om en marginaliserad grupp som politikerna har haft råd att nonchalera. Men den vinden har vänt. Till och med Göran Hägglund (KD) förklarade sig häromdagen beredd att tänka om när det gäller kravet på sterilisering för den som byter kön.
Kampen för transpersoners rättigheter är en utpräglat liberal kamp. Den handlar om individens okränkbara rättigheter inför staten. På den internationella arenan – inom FN och Europa – försvarar Sverige att transpersoners rättigheter ska omfattas av konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Fredrik Reinfeldt lyfte som förste statschef i världen fram hbt-personers rättigheter i regeringsförklaringen 2006. Europarådet antog i år, efter en viktig svensk insats, en rekommendation som lyfter fram hbt-personers rättigheter.
Att transpersoners rättigheter på hemmaplan har tillåtits släpa efter så länge är dock en skamfläck för Sverige.
Men man bedrar sig om man tror att vänsterblocket är transpersoners eller hbt-personers främsta förkämpar. Motståndet mot hbt-frågor inom socialdemokratin har varit betydande. Därför är det olyckligt att två rapporter som sätter betyg på politikerna tendentiöst lyfter fram vänstern. Föreningen KIM, som arbetar för transpersoners rättigheter, grundar sin betygssättning på en enkät. Förutom en rad mycket viktiga frågor om rättigheter som borde vara självklara innehåller enkäten också punkter som ”Myndigheternas transkompetens ska utredas”. Det parti som inte anser att exempelvis Jordbruksverkets transkompetens är en självklar prioritering straffas med minuspoäng.
När RFSL sätter betyg har riksdagskandidaterna bland annat fått ta ställning till följande fråga: Är du för att Rikspolisstyrelsen i sitt regleringsbrev får i uppdrag att vidta åtgärder för att öka samtliga polisers kompetens kring hatbrott? Ett nej ger poängavdrag. Men är man verkligen homofob om man inte tycker att trafikpoliser behöver briljera i hbt-kunskap?
KIM och RFSL borde ha valt ut de principiellt viktiga frågorna. Olika syn på detaljstyrning av myndigheter och hur mycket resurser man ska ägna åt sådant är en klassisk höger-vänsterfråga som saknar koppling till hbt-vänlighet. De båda föreningarna har bakat in en vänstertendens i sina enkäter, endast detaljstyrning ger maxpoäng i hbt-vänlighet.
I de verkligt tunga frågorna är enigheten stor. Som exempel vill till och med KD att Sverige ska arbeta för transpersoners rättigheter internationellt och att elevvårdande personal i grundskolor ska utbildas i transkompetens. Bilden av en hbt-fientlig svensk höger är i mångt och mycket ett spöke skapat av bland andra RFSL.