Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tredje gången gillt

Vid tre perioder under efterkrigstiden har borgerliga regeringar styrt Sverige. Samtliga gånger har de hamnat mitt i en ekonomisk storm.

Vid varje tillfälle har dessutom kriserna inträffat plötsligt, och knappast någon i den allmänna debatten har på förhand förstått vad som komma skulle. När centerledaren Thorbjörn Fälldin blev statsminister 1976 påstod Olof Palme att de borgerliga kom till ett ”dukat bord”. I själva verket var Sverige redan på väg ner i den ekonomiska källaren. Den avgående socialdemokratiska regeringen hade försökt hoppa över den internationella lågkonjunkturen efter oljeprischocken 1973 med hjälp av den så kallade överbryggningspolitiken. I ekonomen Keynes anda öste staten ut subventioner och bidrag för att hålla sysselsättningen uppe. Men resultatet blev skenande löneutgifter och priser, vilket drev in näringslivet i en allvarlig kostnadskris.

Fälldins regering fick ärva problemen, och försökte lösa dem genom att devalvera kronan. Det satte fart på den ekonomiska återhämtningen och hjälpte de borgerliga att bli omvalda 1979. Men sedan kom den andra oljeprischocken och då gick det inte längre att devalvera sig ur problemen.

1991 var det moderaten Carl Bildts tur att ägna sig åt ekonomisk brandsläckning, och återigen blev de borgerliga skuldbelagda. När fyrklöverregeringen kom till makten var det visserligen redan känt att arbetslösheten ökade snabbt, men ingen förstod fullt ut vilka krafter som var i rörelse. Den kris som blommade ut var finansiell. Avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet hade satt rejäl fart på bankernas långivning och risktagande. Några försök att dämpa utvecklingen från politiskt håll gjordes inte, tvärtom bidrog den socialdemokratiska regeringen till champagneyran genom att vara frikostig med de offentliga utgifterna, i synnerhet med stödet till bostadsbyggandet. Hushållen och företagen spenderade hejdlöst – och till slut sprack bubblan kring 1990. Ansvarslösheten är väl dokumenterad i socialdemokraten Kjell-Olof Feldts memoarer.

Många tolkade 1990-talsdepressionen som en kollaps för den svenska modellen med höga skatter och ambitiösa välfärdssystem. Men som ekonomen Lars Jonung flera gånger påpekat i sina DN-kolumner var likheterna med en klassisk finanskris slående. Det var varken skattetrycket eller den offentliga sektorn som fick ekonomin på fall tre år i rad, utan sammanbrottet för det finansiella systemet. Flera banker höll på att gå i konkurs, kreditgivningen till företagen ströps och människor började spara efter konsumtionsfesten. Inte konstigt att BNP rasade med 13,5 procent mellan 1990 och 1993.

Mönstret var detsamma som i många andra historiska finanskriser. Först kommer en kraftig expansionsfas. Priserna på vissa tillgångar stiger mot himlen. Att låna är enkelt och många spekulerar i ytterligare prisstegringar, vilket förstärker uppgången. Sedan sker en omsvängning som ofta övergår i panik. Tillgångspriserna faller. Förväntan om fortsatta prisfall utlöser ännu fler utförsäljningar. Bankerna drar tillbaka sina krediter, konkurserna exploderar och samhällsekonomin tvärnitar.

Beskrivningen passar väl in på dagens elände, särskilt i USA och Storbritannien. En kombinerad bostads- och lånefest drivs fram av globalisering, låga räntor och nya finansiella instrument, som sprider risker på ett sätt som få eller ingen begriper. Men en dag brister illusionerna och förskräckelsen tar vid.

Det allvarliga denna gång är att krisen är global. Världsekonomin backar för första gången sedan andra världskriget och världshandeln rasar.

Ett litet land som Sverige har ytterst små möjligheter att påverka denna utveckling, vi är blott åskådare när de stora elefanterna dansar på G20-mötet i London. Men det finns några lärdomar som regeringen Reinfeldt kan dra från den svenska krishistorien. För det första ska man inte intala sig att det existerar några snabba lösningar på problemen. 1970-talets försök att ”hoppa över” lågkonjunkturen blev en återvändsgränd. Finanspolitiska stimulanser behövs men är sällan någon mirakelkur i en liten och öppen ekonomi som den svenska, och att i det här läget lova något annat än svett och tårar vore att bedra väljarna.

För det andra visar 1990-talsdepressionen att vissa offentliga insatser är nödvändiga. Ekonomin hade aldrig kunnat återhämta sig på tre år utan statens räddningsaktioner i banksektorn. Krisen hade dessutom blivit mycket allvarligare om inte den borgerliga regeringen tillåtit budgetunderskottet att växa. De som anklagar regeringen Bildt för att ha ”kört statsfinanserna i botten” bortser helt från de ekonomiska och sociala konsekvenserna av stora nedskärningar eller höjda skatter mitt under brinnande finanskris. Sådan politik bidrog till den stora depressionen på 1930-talet.

Det är den svenska borgerlighetens förbannelse att man gång på gång råkat befinna sig i regeringsställning när ekonomin havererar. Detta förklarar statsminister Fredrik Reinfeldts ryggmärgsreflex att avvisa alla krav på nya utgifter. Ordning och reda i statsfinanserna är hans mantra och trauma.

Det vore dock ett allvarligt misstag om fixeringen vid budgetbalans tilläts låsa tänkandet. Tvärtom måste budgetunderskottet tillfälligt få växa för att förhindra massuppsägningar i den offentliga sektorn och nedskärningar i de sociala systemen. Att dra åt svångremmen när arbetslösheten rusar mot 12 procent är ekonomiskt vansinne.
Utfallet från veckans G20-möte kommer att ge Sverige begränsad draghjälp. Nu gäller det att inte fördjupa problemen med egna felsteg.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.