Ledare

Tro som tro som icke-tro

Religionsfrihetens ­särställning är ett slags anomali i demokratiska, västerländska ­samhällen.

En afghansk man har fått asyl i Storbritannien eftersom han riskerar förföljelse i hemlandet på grund av sin ateistiska övertygelse. Det är förstås bara att gratulera mannen som slipper återvända till kaoset och det politiska och religiösa förtrycket i Afghanistan. Men asylskälen väcker principiellt intressanta frågor.

Advokaterna som har fört mannens talan hävdade att han riskerade dödsstraff om han inte höll tyst om sin övertygelse. Och Claire Splawn, som förberedde ärendet, säger följande till tidningen The Guardian: ”Vi argumenterade för att en ateist borde få åtnjuta skydd mot förföljelse på samma sätt som en religiös person.”

Är en ateistisk övertygelse att jämföra med en specifik religionstillhörighet? I just det här fallet är det möjligt att mannens ateism är lika farlig för honom som den kristna tron varit för en konvertit.

Men som många före mig har påpekat är religionsfrihetens särställning något av en anomali i moderna, västerländska samhällen. Den ger ett speciellt skydd mot diskriminering. Den ligger också till grund för ett slags positiv särbehandling av religiösa sammanslutningar.

Religionsfriheten är roten till den liberala demokratins åsikts-, mötes och yttrandefrihet. När 1600-talsfilosoferna argumenterade för religiös tolerans, var det mot bakgrund av förtryck av och våldsamma motsättningar mellan olika kristna inriktningar.

Under gångna århundraden var religionen intimt förknippad med staten, lagen, utbildningsväsendet och det offentliga samtalet. Det fanns ingen sfär som inte var genomsyrad av religion. Att förfäkta religionsfrihet var att kräva att människor skulle ha rätt att välja den trosinriktning inom vilken de kunde tänka och söka frälsning.

I stora delar av världen är situationen för konvertiter och religiösa minoriteter liknande den som rådde i Europa för flera hundra år sedan. Kampen för människors rätt att tro – eller inte tro – är på många håll en kamp på liv och död.

Det är också viktigt att hålla i minnet att tro inte alltid är något man ”väljer” – det är en samvetsfråga. Därför kan det vara orimligt att kräva att människor, som söker asyl undan religiös förföljelse, borde dölja sin tro i hemlandet.

Men frågan är om inte begreppet religionsfrihet i sekulära, demokratiska stater snarast förvirrar och fördunklar. Att människor får tycka och tro vad de vill, och leva i enlighet med sina samveten och övertygelser, är själva fundamentet i ett fritt land. Att det måste finnas förbud mot sådant som uttrycker hets och hot är lika självklart – även om gränsdragningarna är svåra. Men inte sällan blir religionsfriheten ett slags upphöjd idé som leder till ­irrationell politik.

Som att religiösa samfund får statsbidrag – medan gudlösa sammanslutningar, som inte desto mindre ägnar sig åt livsåskådningsfrågor, inte får det. ­Givetvis kan det finnas skäl att ge bidrag till dem som också bedriver särskild verksamhet för till exempel ungdomar på glid eller missbrukare. Det är heller inte orimligt med offentliga medel till samfund som förvaltar kulturhistoriskt viktiga byggnader. Men själva verksamheten som sådan, att människor träffas för att tillbe sin Gud, borde knappast skattefinansieras.

Det är också ”religionsfriheten” som spökar när offentliga arbetsgivare eller myndigheter blir helt rådvilla inför människor som av religiösa skäl inte kan tänka sig att göra det ena eller andra. Till exempel att handhälsa på en person av motsatt kön. De självklara frågorna borde vara: Kan man sköta det sökta jobbet utan att ta i hand? Eller: Tror vi att den här personen kan bete sig respektfullt mot sina arbetskamrater? I stället uppstår genast en andfådd debatt om människors rätt att med hänvisning till sin religion bete sig på ett avvikande sätt.

I kölvattnet följer absurda diskussioner kring om ett specifikt beteende verkligen är att räkna som en omistlig del av en viss religion.

För att inte tala om förslagen om blasfemilagar: förbud mot att uttala sig nedsättande om religioner. De är givetvis inte en följd av religionsfriheten som sådan, snarare en bisarr utväxt på idén att religiös tillhörighet utgör en särskild grund för skydd.

Integrerade som vi är i det internationella samfundet, bland annat genom FN-konventioner och annat, kan vi inte avskaffa religionsfrihetens särställning. Men det vore utmärkt om trosfriheten, i politiken och det offentliga samtalet, placerades där den hör hemma: under de grundläggande rättigheterna att tycka, tänka och tala fritt. Det skulle inte utesluta de pragmatiska lösningar som krävs i ett mångkulturellt samhälle, utan tvärtom underlätta.