I dag minns världen Förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Sällan har det varit så viktigt att påminna om de pogromer som antisemitismen lett till genom historien. Konflikten i Gaza har lockat fram stämningar som Förintelsens överlevare bävat för att Europa skulle tvingas uppleva igen. Paroller och bildspråk direkt hämtade från Hamas och deras judehatande gelikar har blivit stående inslag i svenska demonstrationer.
I Helsingborg har judiska samfundets lokaler utsatts för upprepade brandattentat. Svenska judar, som kanske aldrig har satt sin fot i Israel, har fått ta emot dödshot.
Vissa bedömare (inklusive jag själv) skulle hävda att reaktionerna beror på Israels status som judisk stat; att en underliggande rasism är orsaken till att just Israels agerande lyckas utlösa ett så passionerat hat. En annan, bidragande orsak är det ovanligt starka engagemanget för palestiniernas sak - ett engagemang som funnits hos den europeiska vänstern sedan decennier och som på sina håll nu spårat ur totalt.
Klart är att övertrampen fortsätter att avlösa varandra - och att varken alliansen eller oppositionen verkar av någon anledning förmögen att med kraft ta avstånd från de antisemitiska yttringarna i spåren av Gaza.
Eftersom inte tillräckligt starka röster har höjts för att stoppa antisemitismen från att infektera debatten, är det kanske inte så förvånande att vanföreställningarna till och med lyckats nästla sig in i sinnet hos Svenska kyrkans företrädare.
Men nog häpnar man när man läser tidningen Dagens avslöjande från Luleå, där komminister Bo Nordin fattat beslutet att ställa in både fackeltåget och minnes-
gudstjänsten för Förintelsens offer. Nordin uppger att det känns "malplacerat" och "obekvämt" på grund av konflikten i Gaza. Hur Nordin lyckats dra med sig Svenska kyrkan i tankevurpan förtäljer inte historien, men komministern är tyvärr inte den enda som gjort den befängda kopplingen mellan nazisternas offer på 1930- och 40-talen och staten Israels agerande i dag.
Att uppmärksamma dessa personer på Förintelsens minnesdag skulle dock vara kontraproduktivt. I stället känns det mer lämpligt att tänka på de miljoner som mördades av nazisterna. Bara i Auschwitz mördades ungefär en miljon judar, som tvingats till koncentrationslägret från hela Europa. Utöver judarna mördades 75 000 polacker, 21 000 zigenare, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter i Auschwitz. En livstid är inte nog för att sätta sig in i deras livsöden, men kanske behövs det inte. Kanske räcker det med att konstatera, att de var människor - flickor, pojkar, män och kvinnor, av kött och blod och olika yrken och personligheter - som du och jag.
Förutom att alltid minnas det som skedde i koncentrationslägren, och vad som möjliggjorde deras upprättande, finns ett konkret sätt att hedra Förintelsen offer. Det är att vara vaksam på vår tids rasism och antisemitism. Ibland tar sig fördomarna bekanta uttryck. Liksom på medeltiden ryktas det i Mellanöstern att judar skulle ha förgiftat brunnar. Andra gånger antar de formen av Israelkritik. Och berättigad sådan har ingenting med antisemitism att göra.
Men när man till och med i Sverige börjar jämställa davidsstjärnan med hakkorset, byta ut ordet "judarna" mot "sionismen" och anspela på rituella blodsoffer - då gäller det att kalla hatet vid dess rätta namn. Misslyckas vi med att göra så i tid kan skadorna bli bestående.