Ska Fredrik Reinfeldt vinna matchen mot Håkan Juholt i nästa val? Så lyder den fråga som gång på gång återkommit efter Socialdemokraternas partikongress i mars.

En lika befogad fråga, som sällan ställs, är hur Reinfeldt ska kunna behålla rege­ringsmakten om Centern och Kristdemokraterna fortsätter sin eländiga resa i opinionen. Medan debatten de senaste åtta månaderna varit uppslukad av Socialdemokraternas inre slitningar, har KD legat under riksdagsspärren i samtliga DN/Synovatemätningar som publicerats sedan oktober 2010. Nedgången sedan valet är statistiskt säkerställd. Även Centern har backat och ligger farligt nära 4 procent.

Att krisen inom dessa två partier inte fått större uppmärksamhet är i sig ett kristecken – allt färre tycks bry sig om hur det går för de mindre allianspartierna. Inte ens Moderaterna visar något nämnvärt engagemang för saken, trots att basen för regeringen rämnar om antingen KD eller C åker ur riksdagen.

Sanningen är naturligtvis att det finns en motsättning mellan att göra Moderaterna ”statsbärande” – som Reinfeldt majestä­tiskt deklarerat – och att låta samtliga borgerliga partier komma livskraftiga ur regeringssamarbetet. Politiken är ett nollsummespel. Om Moderaterna siktar mot 40 procent kommer de med matematisk ofrånkomlighet att behöva hämta väljare inte enbart från Socialdemokraterna, utan från de andra allianspartierna.

Att Fredrik Reinfeldt inser frågans sprängkraft råder det inget tvivel om. Vid regeringsombildningen i höstas var statsministern mån om att framställa det som att inget borgerligt parti hade förlorat någon statsrådspost, även om valresultatet förändrade styrkeförhållandena inom alliansen. Moderaternas framgångar gick aldrig ut över någon annan, hette det, utan avspeglades enbart i en utökning av regeringen.

I verkligheten avlövades framför allt Centern och Kristdemokraterna betydande inflytande. Maud Olofsson och hennes ministrar förlorade tunga ansvarsområden till Moderaterna. Samtidigt blev KD-ledaren Göran Hägglund alltmer inklämd på socialdepartementet, efter att partikamraten Mats Odell inte längre fick vara kvar som finansmarknadsminister.

C och KD ansvarar i praktiken för var sitt fackdepartement – inget mer. De framstår mer och mer som små nischpartier som bara uttalar sig i en handfull ärenden som Moderaterna gett dem tillåtelse att sköta.

Marginaliseringen av Centern och Kristdemokraterna i regeringen förstärker deras kris. De blir än mer pressade, än mer magra, än mer uddlösa. Till slut är de så obetydliga att väljarna inte längre vet vad de står för eller varför man ska rösta på dem.

Opinionsföretaget Novus brukar vid återkommande tillfällen fråga svenska folket om partiernas karaktärsdrag. Betecknande nog får både C och KD ofta omdömet ”samarbetsvilliga” kombinerat med beskrivningen ”vacklar hit och dit”. Partiernas lojalitet mot det borgerliga samarbetet har frätt på deras image. De får genomgående låga utslag när de tillfrågade anger vilket parti som har bäst politik på olika områden.

Centern har egentligen ett bättre utgångsläge än Kristdemokraterna, med tanke på de växande klyftorna mellan stad och land och svenskarnas stora miljö- och matintresse. Det är historiskt sett starka centerfrågor som partiet bör kunna dra nytta av. I en tid då Socialdemokraterna genomgår en historisk försvagning borde också Centern, som ett traditionellt folkrörelseparti, ha goda förutsättningar att locka till sig S-sympatisörer.

Men detta sker inte, vilket avslöjar det mesta om Centerns tröttkörda ledning och felaktiga föreställning om att riksdagsval vinns på Stureplan i Stockholm.
Maud Olofsson gjorde rätt när hon tvättade bort Centerns tidigare profil som motståndare till nya broar och elektricitet. Problemet är att hon på köpet slarvade bort sådant som uppfattats som partiets styrkor: intresset för hela landet, miljöpolitiken, engagemanget för människor från enklare förhållanden.

Det är obegripligt att Centern, som ett av världens rikaste partier, inte gör mer för att synas. Vad ska C med sina pengar på banken om man ändå åker ur riksdagen? Är det meningen att Allmänna arvsfonden ska ta hand om spillrorna efter partiet som har miljarder men inga väljare?

Kristdemokraterna har en betydligt svårare utmaning, eftersom man av många fortfarande uppfattas som bakåtsträvare. Den gamla synen på abort, religion och familj ligger KD i fatet, trots att Göran Hägglund slitit med att ge partiet en modernare framtoning.

Problemet för Hägglund är att han i likhet med Maud Olofsson inte lyckats ge KD någon given plats eller profil i debatten. Han kastas mellan utspel om att låta ”verklighetens folk” få leva som det vill och förslag om nya förbud i folkhälsans namn.

Förvirringen tilltar. Och det är oklart om ens Kristdemokraterna själva känner till vilka eventuella mirakel som partiet åstadkommer på Hägglunds socialdepartement.
När den nuvarande mandatperioden är över kommer alliansen att ha regerat i åtta år. Om det borgerliga samarbetet ska överleva ännu ett riksdagsval måste de mindre partierna börja tänka på sig själva, precis som Moderaterna gjort under alla regeringsår.

Fredrik Reinfeldt borde av upplyst egenintresse hjälpa till genom att klippa sitt eget partis tuppkam.