Signerat – Annika Ström Melin.
Vi kommer aldrig att acceptera något annat än ett fullt medlemskap, förklarade Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu med viss skärpa. Han var inbjuden gäst under den gångna helgens möte med Catherine Ashton och EU-ländernas utrikesministrar. Bakom hans uttalande ligger en berättigad fråga: Vill EU ha med Turkiet som fullvärdig medlem?
Det är egendomligt att det fortfarande inte finns något svar. Förhandlingar om medlemskap pågår sedan fem år. Efter söndagens folkomröstning i Turkiet kan regeringen Erdogan uppfylla ytterligare några krav från Bryssel. EU kan inte skjuta det oundvikliga ställningstagandet framför sig hur länge som helst.
Alla vet att EU-kretsen är splittrad. Varken Frankrikes president Sarkozy, Tysklands förbundskansler Merkel eller Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy tycker att Turkiet hör hemma i EU. Men hittills har de inte tagit striden det skulle innebära att tvinga fram ett avbrott. De hoppas kanske att Ankara ska tröttna – och att de därför ska slippa.
Sverige, Storbritannien och Finland tror att de långsamma samtalen kommer att förändra både politiken och verkligheten. Att Frankrikes och Tysklands motstånd ska försvinna i takt med att Turkiet blir ett öppnare, mer demokratiskt, ekonomiskt välmående och dessutom världspolitiskt alltmer inflytelserikt land.
De har förhoppningsvis rätt. Men deras optimism bygger delvis på förträngning. För Sarkozy, Merkel och Van Rompuy är frågan existentiell och handlar inte om uppfyllda EU-kriterier. De vill helt enkelt inte ha med ett stort land med muslimsk befolkning i EU.
Därför är det begripligt om Ankara vill ha besked. Om de fortsatta förhandlingarna enbart är ett slags terapi kanske Ahmet Davutoglu vill ägna sin tid åt något viktigare.