Signerat – Henrik Berggren.
Nästa vecka kommer Turkiet att hålla en folkomröstning om landets konstitution. Om världen vore enkel skulle det handla om valet mellan en gammal auktoritär och en ny demokratisk författning.
Men världen är inte enkel, allra minst Turkiet. Denna stora nation befinner sig visserligen i slutuppgörelsen med det militära skuggstyre som präglat en stor del av dess moderna historia. Men den drivande kraften är inte en önskan om tydligt artikulerade liberala spelregler utan snarare konflikten mellan två starka ideologier: den gamla kemalismen och den nya islamismen.
Den nuvarande författningen antogs två år efter militärkuppen 1980, symboliskt nog samma dag som folkomröstningen ska äga rum, den 12 september. Dess anda är ”förmyndardemokratisk”, som Thomas Gür träffande uttryckte det i Svenska Dagbladet häromdagen (4/9). Utgångspunkten är inte att garantera individens frihet utan att skydda den turkiska republik som skapades av Kemal Atatürk 1923. Den kurdiska minoriteten erkänns inte, militären har en särskild roll som väktare av den sekulära ordningen och det är åtalbart att angripa ”turkiskhet”, den etniskt baserade definitionen av medborgarskapet.
I stället för att skriva en ny författning har det islamistiska regeringspartiet AKP lagt fram en rad tillägg. De flesta av dessa syftar till att på olika sätta avlägsna militärens inflytande i statsapparaten och landets politiska liv.
Men i förslaget – som väljarna måste ta ställning till i sin helhet – finns också åtgärder som stärker presidentens makt på bekostnad av parlamentet. Bland annat får presidenten rätt att tillsätta en överväldigande del av domarna i den högsta domstolen.
Detta väcker oro hos turkiska väljare som inte vill hamna i den islamistiska elden efter att ha puttrat i den kemalistiska stekpannan. Men de föreslagna tilläggen utgör ett steg framåt. Om än vingligt.