Signerat – Henrik Berggren.
Det finns en relativt stor enighet bland forskare om att mer än en miljon armenier (samt syrianer, assyrier och kaldéer) i det ottomanska riket utsattes för ett folkmord 1915–1916. Som The International Association of Genocide Scholars uttryckte det i ett brev till den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan våren 2005:
”Vi konstaterar att det kan finnas olika tolkningar av folkmord – hur och varför folkmordet på armenier inträffade, men att förneka dess empiriska och moraliska realitet innebär att man ägnar sig åt propaganda och inte historia…”
I Turkiet har den officiella hållningen varit att omkring 300.000 armenier dog under tvångsdeportation från Anatolien i östra Turkiet till andra delar av det ottomanska riket. Även om diskussionsklimatet har blivit friare under senare år kan det straffa sig att ifrågasätta den etablerade turkiska hållningen. Bland annat har Nobelpristagaren Orhan Pamuk och journalisten Hrant Dink åtalats under den beryktade artikel 301 som förbjuder ”förolämpningar mot turkiskheten” för att ha visat förståelse för eller instämt i den internationella kritiken.
Dink blev mördad i januari 2007 och en ung extremnationalist är åtalad för mordet.
En rad parlament och lagstiftande församlingar i västvärlden har under senare år antagit uttalanden som erkänner att armenierna utsatts för ett folkmord. För närvarande behandlas frågan i amerikanska kongressen och i dag kommer den svenska riksdagen att ta ställning till en likalydande motion.
Att sätta press på Turkiet i denna fråga är rätt. Men jag är skeptisk mot parlamentariska omröstningar om vad som är sant och falskt i historien. Det blir ett slags absurd spegelbild av det turkiska förnekandet.
Däremot måste omvärlden stödja de turkiska historiker, journalister och intellektuella som försöker föra en öppen och självkritisk debatt om förnekandet av folkmordet.