Varningsklockorna ringer i både Bryssel och Washington. Turkiet är på väg att vända sig bort från väst för att gulla med allehanda obehagliga österlänningar, sägs det. Panikspridarna borde tänka igenom saken lite bättre.
Sant är att Turkiet är upprört över hur palestinierna i Gaza behandlas. Relationerna till Israel är djupfrysta efter bordningen av Frihetsflottan, när nio turkar dödades.
Sant är också att Turkiet röstade nej när FN:s säkerhetsråd godkände nya sanktioner mot Iran. Regeringen i Ankara hade just kommit överens med Teheran om att ta emot låganrikat uran, och tyckte att avtalet var tillräcklig medicin mot Irans omstridda kärnteknikprogram.
USA antyder att allt är EU:s fel, som inte har släppt in Turkiet. Européer kontrar med att den amerikanska invasionen av Irak var vad som verkligen retade turkarna.
Det är ändå bara Turkiets gamla elit som tror att den milt islamistiska regeringen är ute efter ett extremistiskt kalifat. Vad som däremot finns är ett stort land med 72 miljoner invånare och en ekonomi som växer med 7 procent i år. Där spirar ett ökat självförtroende och större internationella ambitioner än kalla kriget tillät.
Förvisso irriterar sig turkarna på de trångsynta franska och tyska politiker som anser att landet är för stort, för fattigt och för muslimskt för att passa i EU. Men när Turkiet försöker bli en viktigare regional spelare är det bland annat för att visa vilken nytta man kan göra.
Fler krig i regionen vill Turkiet inte ha. Krig, som i Irak, är väldigt störande för handel och en ekonomisk utveckling som gynnar alla.
Europas politiker måste släppa sin ängslan och föra förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap i en mer seriös riktning. Ett starkt Turkiet är ingen nackdel för Europa, tvärtom. Samtidigt bör Turkiet använda sin ökade tyngd till att främja demokrati i regionen, snarare än att höja terroristerna i Hamas till skyarna.
Turkiet behöver inte vara antingen väst eller öst, utan kan vara både och.