Mantrat från finansminister Anders Borg är vid det här laget välbekant. Tack vare regeringens framgångsrika hantering av finanskrisen har Sverige inte drabbats av de underskott som nu plågar så många europeiska länder. De offentliga utgifterna har hållits i schack. Medan andra slösat har den svenska regeringen varit försiktig med skattebetalarnas pengar och undvikit en allvarlig budgetkris.

Detta budskap har upprepats så många gånger det senaste året att det förvandlats till ett slags sanning, höjd över varje form av ifrågasättande. Men hur väl stämmer finansministerns version överens med vad som faktiskt inträffat?

En mer nyanserad historieskrivning skulle kunna formuleras så här:

Det är sant att Anders Borg har prioriterat ordning och reda i den offentliga ekonomin. Men det har han inte varit ­ensam om. Samma sak kan även sägas om finansministrarna i Irland och Spanien, länder som till alldeles nyligen fick ett gott betyg för sin ekonomiska skötsel och hade föga gemensamt med exempelvis Grekland.

Men det hjälpte inte när krisen bröt ut. På kort tid rubbades balansen i statsfinanserna och överskotten övergick i rekord­underskott.

Samma mönster upplevde vi i Sverige under vår egen finansoreda på 90-talet. Fram till själva krisen rådde det plus i statens finanser. Överskottet var hela
3 procent av BNP när högkonjunkturen kulminerade 1990. Sedan kom fastighets-,
finans- och valutakriserna slag i slag, och bara tre år senare var underskottet
11 procent av BNP, det vill säga i nivå med vad flera av de mest utsatta EU-länderna upplever i dag.

Att de svenska statsfinanserna kraschade berodde naturligtvis inte på att den dåvarande finansministern Anne Wibble ville ha stora underskott eller att hon var en sämre ekonom än Borg. Den avgörande skillnaden mellan dessa båda ministrar var att den ena (Wibble) råkade ut för en allvarlig inhemsk finanskris, som slog ut tusentals företag och hotade flera storbankers existens, medan den andre (Borg) i huvudsak behövde hantera svenska bankers excesser i Baltikum. Och lyckligtvis fortplantade sig aldrig problemen på andra sidan Östersjön till den svenska ekonomin.

Finansminister Anders Borg hade också tur i ett annat avseende. Till en början räknade de flesta bedömare med att Sverige skulle drabbas särskilt hårt av den internationella oron, med tanke på vårt stora exportberoende. Men världsekonomin återhämtade sig mycket snabbare än alla trodde, och vår exportindustri har kunnat dra stor nytta av att efterfrågan från de asiatiska tillväxtekonomierna tagit fart.

Häri ligger en viktig förklaring till fjolårets höga BNP-tillväxt, kombinerat med frånvaron av en inhemsk bankkris.

Det Borgska talet om att ”ordning och reda i statsfinanserna” skyddar oss mot framtida ekonomiska olyckor är en sanning med modifikation. Det krävs väldiga överskott för att mota en finanskris, överskott som inget land kan eller vill samla på sig. I standardverket ”This time is different” (Princeton University Press) visar ekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart att finanskriser typiskt sett fördubblar statsskulden hos de länder som drabbas. De visar också att BNP normalt går ned med nästan 10 procent, följt av att arbetslösheten stiger med ungefär 7 procentenheter.

Detta brukar ske oavsett vad den ansvariga finansministern heter.

Anders Borg förtjänar ett erkännande för att han undvikit stora finanspolitiska misstag. Han är en skicklig politiker som sett till att svensk ekonomi fungerar bättre nu än när han tillträdde år 2006.

Men den historieskivning Borg lyckats etablera stämmer dåligt överens med verkligheten. Och vad värre är: den har blivit en återkommande ursäkt för passivitet i den ekonomiska politiken. De som försöker driva på regeringen i reformriktning bemöts allt oftare med repliken att Sverige är föregångslandet som klarat sig igenom krisen bättre än alla andra.

När till och med OECD säger att den svenska ekonomin är ”lika stark som Pippi” har Borg fått ytterligare ett argument för varför han ska sitta still i båten. Varför laga något som fungerar?

Skälet är naturligtvis att det finns mängder av saker att laga, som den höga arbetslösheten, det svaga nyföretagandet, de omfattande integrationsproblemen, den eftersatta infrastrukturen, de kontraproduktiva och orättvisa marginal­skatterna, bristerna inom sjukvården, den illa fungerande bostadsmarknaden i storstäderna.

Om exempelvis hyresrättens idé inte fungerar i Stockholms innerstad, för att citera statsminister Fredrik Reinfeldt ordagrant, borde regeringen inte göra något åt det i stället för att angripa dem som lyfter fram problemet?

Inte ens när det gäller bekämpningen av finanskriser – Anders Borgs påstådda specialitet – har Sverige ett regelverk som tydliggör olika myndigheters ansvar och agerande. Frågan hur finansiella före­tag ska rekonstrueras har legat på olika regeringars bord sedan 90-talskrisen, påpekar Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström. Det dröjde ända till denna månad innan finansmarknadsminister ­Peter Norman tillsatte en kommitté som ska utreda detta. Och det är högst oklart om denna utredning, som ännu saknar leda­möter, sent om sider resulterar i några förändringar.

Så länge Anders Borg säger sig ha kontroll över debet och kredit i staten avfärdas de flesta reformförslag som vidlyftiga. I finansdepartementet har chefens liknöjdhet blivit det största hindret för framtidsarbetet.

twitter.com/pwolodarski