De riktigt goda idéerna börjar oftast som hädelse. Det mest originella är det mest förbjudna - ända tills det gamla sättet att tänka och göra saker inte fungerar längre. Då kan det som nyss var tabu bli alldeles självklart.
Politiken bygger i hög grad på inpiskade sanningar. Partier är tröga strukturer, där gammal retorik och gamla trotjänare fungerar som åskledare för snilleblixtarna. Kreativa urladdningar leds ner i marken på Helgeandsholmen innan de hinner göra vare sig skada eller nytta.
I denna mening finns ingen höger och vänster. Alla våra sju riksdagspartier är lika konservativa. De lappar och lagar hellre på uttjänta system än vågar språnget till något skinande nytt.
Inom två viktiga samhällsområden har det här problemet blivit akut: energiförsörjningen och sjukvården. I veckan som gått har jag haft turen att stöta på ett par personer med visioner om hur vi skulle kunna lösa bäggedera. Typiskt nog står de för en sorts idéer som sällan vädras offentligt i våra politiska församlingar.
I en debatt om energi och tillväxt möter jag KTH-docenten och reaktorfysikern Jan Wallenius som trots det formella tankeförbudet kring kärnkraft forskar på just detta område. Enligt lagen är det inte tillåtet att skissa på nya atomkraftverk i Sverige, men eftersom inga får byggas kan vetenskaparna ändå klura lite i smyg.
Om Jan Wallenius fick fria händer skulle han bygga om Barsebäck 2 till en anläggning där man återanvänder utbränt kärnbränsle. En mer förbjuden tanke finns knappast i den svenska energipolitiken, men Wallenius sysslar som sagt med teknik och inte politik. Jo, förresten, han är aktiv i vänsterpartiet också, men har ännu inte lyckats övertyga sina partikamrater om att kärnkraften har framtiden för sig.
Mig behöver han inte övertyga, men på bara tio minuter gör han det i alla fall. Redan med existerande reaktorer skulle upp till 90 procent av avfallet kunna förbrännas genom förbättrad återcykling. Med ny forskning om modifierade bridreaktorer och acceleratordrivna reaktorer skulle avfallsproblemet i princip kunna lösas. Vi skulle tala om en slutförvaring av mindre kvantiteter radioaktivt material i hundratals år, snarare än de hundratusentals som hittills präglat debatten.
Kostnaden för att producera elektricitet genom att återcykla utbränt kärnbränsle skulle bli högre än i dag, men vi skulle få mer el utan tillskott till den vådliga växthuseffekten. Ny kunskap och ny industri skulle tillkomma - om bara det utvecklingsfientliga tankeförbudet upphävdes.
Politiska låsningar har fört oss in i en återvändsgränd när det gäller energiförsörjningen. Likadant är det med sjukvården, där en leende Göran Persson kan tala om "rättvis vård" på valaffischerna samtidigt som han och många andra missnöjda tvingas köa för en vanlig operation.
Här gäller tankeförbudet sättet att producera sjukvård. Bara för att vi vill ha en gemensam, solidarisk finansiering behöver ju inte systemet vara organiserat efter sovjetiska principer.
De nuvarande landstingen kan inte möta efterfrågan på vård eller ge sina anställda rimliga förutsättningar att sköta jobbet. Det finns inga incitament att göra rätt saker, att sprida ny kunskap och att tillfredsställa de vårdsökandes behov. Enda sättet att ändra på detta är genom en konsumentmakt som får ekonomiska följder rakt in i väntrummen och klinikerna.
En som tänkt denna förbjudna tanke till slutet är docenten i invärtesmedicin Erik Björn-Rasmussen. Han är som alla andra med insyn i sjukvården orolig för vart vi är på väg. Om vi inte tar språnget från landstingsmodellen till en konsumentdriven vård kommer hela bygget snart att rämna, och vi får en renodlad sjukvårdsmarknad à la USA, där bara pengarna talar och där lyxterapier går före grundläggande behov.
I dagens läge intar statsmakten producentens perspektiv i vården, medan vi som medborgare väntas utöva vår konsumentmakt i vallokalen, när vi röstar vart fjärde år. Det är en hopplöst gammaldags modell på ett område där utvecklingen går så snabbt och människors önskemål varierar så kraftigt.
Resultatet blir att sjukvården inte svarar på våra frågor och dess personal nöts ner av frustration. Patienter med svårtolkade symptom eller flera diagnoser skickas runt i Babels hus, överkonsumerar vård och betraktas som allmänt besvärliga.
Enda lösningen är en modell där det blir lönsamt att upprätta en förtroendefull relation med varje enskild patient. I en kundvalsmodell där medborgarna följs av en i huvudsak skattefinansierad vårdpeng skulle konsumentmakten slå igenom, till glädje för alla utom dagens landstingspolitiker som tvingas ta ett stort kliv tillbaka.
Jag frågar Erik-Björn Rasmussen om han presenterat sina tankar för socialminister Lars Engqvist. "Det är nog ingen idé", säger han.