Trots den omfattande militära och civila närvaron sedan 2001 förlorar omvärlden steg för steg kontrollen. I en hemlig rapport, som Washington Post rapporterade om i september, efterlyste den amerikanske generalen Stanley McCrystal en truppförstärkning på mellan 40.000 och 60.000 man om inte kriget ska misslyckas. Det är nästan en fördubbling av vad USA har i dag.
Hittills har Natostyrkorna mest ägnat sig åt självförsvar och att döda så många talibaner som möjligt, inte att vinna befolkningens stöd, konstaterar generalen. Det är i sak ett förödande omdöme om vad som åstadkommits.
När den svenska regeringen för några veckor sedan föreslog ett fortsatt deltagande i kriget dolde den inte att utvecklingen börjat glida soldaterna ur händerna. Under det första halvåret 2009 ökade antalet allvarliga incidenter med mellan 30 och 40 procent. Våldet har trappats upp i hela landet, även i den norra del där Sverige befinner sig och där också talibaner opererar.
Inte heller den politiska utvecklingen inger hopp. Till en början fick respekten för mänskliga rättigheter ett uppsving, men sedan några år tillbaka har religiösa och konservativa strömningar stärkts. De demokratiska strukturer som började formas i Afghanistan raserades i samband med det senaste valet. Fusket var utbrett och omfattande. Att kalla valet för ”kontroversiellt”, vilket utrikesminister Carl Bildt har gjort på sin blogg, döljer att president Hamid Karzai säkrat makten genom oegentligheter och manipulation.
Kriget i Afghanistan har längre framställts som det rättfärdiga kriget – och rättfärdigt har det varit. Det var ett nödvändigt svar på terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon eftersom al-Qaida använde landet som bas för sin träning. Det var en välkommen humanitär insats för det afghanska folket eftersom talibanväldet stod för förtryck och misär. Det var också det mest legitima kriget mot terrorismen eftersom Afghanistan till skillnad från Irak hade en direkt koppling till 11 september.
Men det som inträffat sedan 2001 är att samtliga argument avtagit i styrka, och den fråga som vi alla borde ställa oss är vad kriget nu syftar till.
Sverige deltar i en omfattande militär insats som saknar ett precist mål. Någon rimlig uppskattning av vad som krävs för framgång kan inte göras. Regeringens linje är så diffus att den i praktiken innebär ett åtagande utan bortre gräns, vilket betyder att kriget skulle kunna pågå i ytterligare ett decennium eller två.
Det var viktigt att ge den afghanska demokratin en chans, men inte ens den mest optimistiske kan ignorera fakta på marken. Efter det senaste valet är demokratimålet överspelat. Något annat än vanstyre, korruption och klanförtryck är svårt att föreställa sig.
Allt fler politiker motiverar därför den utländska närvaron med säkerhetsskäl och egenintresse. Om västvärlden lämnar Afghanistan kommer talibaner och terrorister att fylla tomrummet, får vi höra.
Det är möjligt. Men under de år som kriget pågått har inte jihadisterna försvunnit, många har förflyttat sig till Paki stan och bidragit till en radikalisering och destabilisering av denna kärnvapenmakt.
Det finns goda humanitära skäl att fortsätta engagera sig i regionen. Men om säkerhetsargument och egenintresse ska styra vårt agerande är det viktigare att återställa lugnet i Pakistan, så att kärnvapen inte hamnar i fel händer, än att hålla talibanerna borta från Afghanistan.
Terrorhotet är dessutom inte begränsat till vare sig Pakistan eller Afghanistan. Det finns gott om radikala islamister i länder som Jemen, Somalia och Saudiarabien, och någon lösning på det problemet erbjuder inte fortsatta stridigheter i Afghanistan. Tvärtom riskerar dessa bara att bidra till att fler terrorister rekryteras.
Åtta år efter att kriget inleddes är det hög tid för Natoalliansen och Sverige att genomföra en seriös offentlig utvärdering, inte bara av vad den militära närvaron åstadkommit utan vad den syftar till framöver. Det räcker inte att president Obama och hans rådgivare ifrågasätter strategin, alla inblandade regeringar borde ägna sig åt en motsvarande självprövning.
Hur definierar vi framgång – och vad krävs för att nå dit? Kan en truppförstärkning bidra med något positivt och finns i så fall soldaterna? Eller är vi bara på väg in i en alltmer segdragen och smutsig konflikt som det finns små chanser att vinna?
På 1980-talet försökte Sovjetunionen bemästra det afghanska klansamhället utan att lyckas. Innan dess var det britterna som prövade. Om Europa och USA är på väg att gå samma öde till mötes borde man medge misslyckandet och planera för en ordnad reträtt.
Det är ingen liten sak att skicka soldater i krig. Att göra det utan vare sig en klar målbild eller adekvata resurser är att svika alla inblandade.