Tyskarna har fått ett mer avspänt förhållande till sig själva. Historien är alls inte glömd. Men landet fruktar inte längre sig självt. Så kan man tolka valutgången.

Författningen som Förbundsrepubliken fick efter kriget var skapad för att framtvinga politiskt ansvarstagande och motverka splittring. Spärren till förbundsdagen vid 5 procent skulle förhind­ra att extremistiska småpartier skaffade sig oproportionerligt stor makt.
Kravet på att en regering inte bara skulle vara accepterad av parlamentets majoritet, som i Sverige, utan ha majoritetens aktiva stöd var samtidigt en begränsning som skulle tvinga partierna att samarbeta.

Med en svensk författning hade det för fyra år sedan inte blivit någon stor koalition i Tyskland mellan de två politiska huvudmotståndarna, CDU/CSU och SPD. Det fanns en vänstermajoritet och Socialdemokraterna hade i så fall kunnat regera med passivt stöd från det vänsterparti som de inte ansåg regeringsfähigt.

I stället blev det 2005 en stor koalition under kristdemokraten Angela Merkels ledning. Det var en nödlösning. Men för att land med Tysklands historia kunde det ses som en lycklig slump att det just när den största ekonomiska krisen sedan 30-talet bröt ut hade en regering med solid parlamentarisk majoritet.

För Weimarrepubliken blev den ekonomiska krisen början till slutet på demokratin. Nu däremot har det rått lugn, och den stora koalitionen har fått mycket beröm för sitt sätt att hantera krisen.

Att väljarna ändå övergav de stora partierna visar att Tyskland inte längre är besatt av rädsla utan har blivit som andra. Just det hände som skulle ha hänt i vilken annan stabil demokrati som helst med en stor koalition: Väljarna gick till de små oppositionspartierna.

Resultatet blev en borgerlig majoritet, och för Tysklands fortsatta utveckling är det den bästa utgången. Risken att en försvagad stor koalition hade förlamats av inre motsättningar hade varit alltför stor. Nu får i stället både landet och de två stora partierna möjlighet till en nystart.
För Socialdemokraterna, som med sina 23 procent noterade sitt sämsta resultat någonsin, kommer valförlusten att fördjupa den redan svåra identitetskrisen. Kan SPD åter bli ett brett ”Volkspartei”? Och kan det konkurrera ut vänsterpartiet Die Linke genom att självt gå till vänster?

Det tryck mot samarbete som författningen skapat talar för att SPD trots allt kommer att försöka närma sig Die Linke.

Kärnan i Vänstern utgörs av det reformerade gamla östtyska kommunistpartiet. Under ytan finns därför frågor både om personlig skuld och om ett ouppklarat förhållande till det ideologiska arvet från DDR.

Men det finns ingen mellanväg, ingen möjlighet för Vänstern att spela rollen som stödparti till en röd-grön regering. Det är antingen eller. Och ska Die Linke inför kommande val kunna bli en del av ett samlat vänsteralternativ måste man göra upp med sitt förflutna. Ett närmande mellan de två röda partierna blir därför smärtsamt, inte bara för SPD utan också för Die Linke.

Angela Merkel och hennes nya koalition med liberalerna (FDP) står också inför svåra utmaningar. Budgetunderskottet väntas nästa år nå rekordnivån 86 miljarder euro.
Omläggningen av familjepolitiken hör till det intressantaste som den stora koalitionen uträttade. Det är inte bara unga kvinnor som i dag ifrågasätter den gamla tyska hemmafrumodellen. Kvinnorna utgör en arbetskraftsreserv som lockar både demografer och ekonomer. Ett land med en krympande andel av befolkningen i arbetsför ålder har på längre sikt inte råd med en låg sysselsättningsgrad bland kvinnorna.

Föräldraförsäkring och utbyggnad av förskolor innebär en modernisering av Tyskland. Men under år när notan för krisbekämpningen ska betalas kommer de som misstror den nya familjepolitiken att sitta med trumf på hand.

Ett annat område med växande kostnader är vården. Tyskarna har vant sig vid att kunna gå till doktorn ofta, vilket gör frågan om höjda egenavgifter laddad. Här finns pengar att spara, liksom möjligheter för regeringen att göra sig riktigt impopulär.

I valrörelsen varnade SPD för socialt kalhygge vid en borgerlig valseger. Något sådant lär det inte bli. Långt större är risken att regeringen inte orkar genomföra det som är svårt och kontroversiellt.