”Ni bestämmer: ett starkt SPD eller svart-gult kalhygge.” Så lyder texten på en valaffisch. Svart står i Tyskland för kristdemokratiska CDU, gult för liberala FDP.
Socialdemokraterna (SPD) har inte haft det lätt i valrörelsen. Som det mindre av de två partierna i den regerande stora koalitionen har de nu i fyra år befunnit sig i skuggan av Angela Merkels kristdemokrater. Å ena sidan måste Socialdemokraterna försvara vad de uträttat i regeringen. Å andra sidan har de ett behov av att opponera och varna väljarna för vad som händer om det blir en borgerlig majoritet i valet. Så det gäller att ta i och få en koalition mellan kristdemokrater och liberaler att framstå som ett hot mot allt vad välfärd och socialt ansvar heter.
Men mot bakgrund av hur valrörelsen annars förts framstår affischens retorik som udda, nästan komisk.
”Att lyssna på era svar är som att höra en duett snarare än en debatt”, klagade en av programledarna i den tyska valrörelsens enda tevesända tvekamp mellan kanslerskandidaterna. Skämtet var redan lite slitet – men träffande. För Angela Merkel och den socialdemokratiske utmanaren Frank-Walter Steinmeier varierar gång på gång likartade teman.
De framhåller regeringens insatser mot finanskrisen, de försvarar statens försök att rädda Opel och förklarar att det kommer att ta tid innan Tyskland kan dra tillbaka sina trupper från Afghanistan.
Dirk Kurbjuweit, chef för nyhetsmagasinet Der Spiegels Berlinkontor, skriver i en krönika i veckans nummer att det räcker nu. En demokrati mår inte väl av att de två stora regerar tillsammans. Den parlamentariska oppositionen blir för svag och utrymmet för maktmissbruk för stort. Demokratin behöver mer debatt, öppna motsättningar och tydliga alternativ. Om väljarna i morgon ger kristdemokrater och liberaler en majoritet befrias Tyskland från den stora koalitionen. Men som opinionsläget ser ut just nu kan de borgerliga lika gärna misslyckas. Och i grunden kvarstår de demokratiska problemen, menar Dirk Kurbjuweit, så länge Vänstern (Die Linke) behandlas som paria.
När jag på torsdagen besökte Der Spiegel och samtalade med Kurbjuweit förnekade han inte att Vänstern alltjämt är belastad av sitt historiska arv. Partiet bildades genom en sammanslagning av en utbrytargrupp från SPD och det reformerade östtyska kommunistpartiet, PDS. I det senare fanns många som under DDR-tiden samarbetade med säkerhetstjänsten.
Men detta är nu 20 år sedan och man måste gå vidare, menar Kurbjuweit. Det har andra länder, till exempel Sydafrika, gjort.
I sak ser han heller inga avgörande hinder för ett närmande mellan Socialdemokraterna och Vänstern. Just nu är en röd-grön regering som även Vänstern ingår i knappast möjlig, eftersom Socialdemokraternas ledning kategoriskt uteslutit en sådan koalition. Men skulle en sådan regering komma till stånd om några år, förutser Kurbjuweit att regeringsansvaret förändrar Vänstern på samma sätt som det tidigare förändrat De gröna.
Val- och partiforskaren Viola Neu vid Konrad-Adenauer-Stiftung delar Spiegelredaktörens uppfattning att ett närmande mellan Socialdemokraterna och Vänstern är ofrånkomligt. Men huvudproblemet är enligt henne inte vissa vänsterpartisters förflutna utan att en del av dem alltjämt strävar efter ett i grunden annorlunda samhälle och ytterst sätter socialismen före demokratin.
Ett närmande mellan Socialdemokraterna och Vänstern skulle leda till svåra inre slitningar, sannolikt någon form av partisprängning, förklarade Viola Neu när jag i går bad henne kommentera Kurbjuweits förutsägelse att regeringsansvar skulle göra Vänstern mer pragmatisk på motsvarande sätt som det tidigare förändrat De gröna. Bland De gröna fanns, invände hon, färre som önskade en helt annan samhällsmodell.
Vilken prognos man än gör har Dirk Kurbjuweit i grunden rätt. Det finns starka skäl att misstro Vänstern. Men den tyska demokratin skulle ändå må bättre om Socialdemokraterna på förbundsnivå, liksom på delstatsnivå, släppte sitt kategoriska nej till ett vänstersamarbete.