Signerat – Gunnar Jonsson.
Säga vad man vill om Tysklands och Frankrikes politiska ledare. Konsekvens går det i alla fall inte att beskylla dem för.
I början av 2000-talet såg de gemensamt till att vattna ur EU:s stabilitetspakt, eftersom de själva brutit mot regeln om maximalt 3 procent av BNP i budgetunderskott. För ett år sedan ville Tyskland införa automatisk bestraffning av budgetsyndare, men släppte kravet i utbyte mot att Frankrike gick med på att privata investerare skulle dela smällen om ett euroland råkade i kris.
Nu har de gjort helt om igen. Den franske presidenten Sarkozy accepterar obligatoriska sanktioner mot att den tyska förbundskanslern Merkel låter bankerna slippa notan för länder på obestånd.
Frankrike var alltid emot den nedskrivning av Greklands väldiga skuldberg som har inletts under året, för franska banker var lite väl insyltade. Europeiska centralbanken, ECB, sa också nej. Dels av egenintresse, för att den själv satt på mängder av svajiga grekiska statspapper, dels på grund av faran för att eurokrisen skulle spridas till Italien och Spanien. Vad var det vi sa? säger nu ECB. Grekland var ett undantag, lovar Sarkozy och Merkel.
Men varför inte börja i en annan ände? En viktig orsak till dagens kris var att alla statsobligationer alltför länge betraktades som riskfria, eftersom den politiska dogmen stipulerade att inget euroland kunde ställa in betalningarna. Marknaden slutade värdera faran i ohållbara sydeuropeiska statsfinanser i stället för att låta obligationsräntor peka ut skillnader mellan länder.
Att Grekland aldrig kan betala sina skulder har stått klart länge. Om alla privata investerare skulle hållas skadeslösa måste någon annan ta hela räkningen: skattebetalare i norra Europa. Den principen är varken ekonomiskt rimlig eller politiskt försvarbar.
Ett finanssystem kan behöva räddas, som under den svenska krisen på 90-talet. Det betyder inte att alla banker måste överleva eller att ägare ska undgå förluster.
Också i Euroland är staterna ibland kallade. Men det går inte att önska bort att privata placeringar innebär risker som måste bedömas och tas i lagom grad.