Kontrasten kunde knappast vara större. Tysklands ekonomi susar fram som en Mercedes på autobahn: arbetslösheten är den lägsta på 20 år, Kina köper allt tyskarna vill sälja och statsfinanserna närmar sig harmoni. Däremot liknar politiken mest ett motorstopp.

Återföreningen kostade enorma belopp, men i mitten av 2000-talet lades grunden för dagens ekonomiska lyft. Industrin och facket samarbetade för att höja produktiviteten, och lönerna hölls tillbaka. En regering ledd av socialdemokratiska SPD genomförde samtidigt reformer på arbetsmarknaden och stramade åt den svällande a-kassan.

Det dröjde innan effekterna syntes, och väljarna straffade SPD. En stor koalition mellan Angela Merkels kristdemokratiska CDU och SPD gick på tomgång i fyra år. När CDU efter valet 2009 i stället fick liberala FDP som partner var förväntningarna därför höga.

Resultatet är deprimerande. Gräl, misstag och opportunism präglar bilden. Ekonomin rullar på trots snarare än tack vare regeringen. Opinionssiffrorna är i botten. Om det vore val i dag skulle CDU backa rejält och liberalerna knappt komma in i förbundsdagen.

Under våren har regeringen mot sin övertygelse beslutat stänga av kärnkraften senast 2022, av rädsla för stämningarna efter olyckan i Fukushima. I Libyenfrågan övergav Tyskland sina Natoallierade och ställde sig vid sidan av tillsammans med Ryssland och Kina. Å andra sidan har 200 stridsvagnar i hemlighet sålts till Saudiarabien.

FDP trodde att skattesänkningar var koalitionens innersta mening, men finanskrisen gav CDU argument att hålla emot. Det har nyligen utlovats att något ska ske före mandatperiodens slut. Eftersom väljarna prioriterar att betala av på statsskulden och oppositionen ändå kan stoppa skatteförslag i förbundsrådet ska man inte vara för säker.

Vad regeringen så uppenbart saknar är ett gemensamt mål för politiken, en idé om vart Tyskland ska ta vägen. Merkel har fortfarande hyfsade popularitetssiffror, men allt fler betraktar henne som en svag förbundskansler. Försiktighet är hennes metod, och därmed uteblir ofta riktningen.

Eurokrisen passar Merkel sällsynt illa. Hon är bäst på att vänta, trötta ut, tiga och dra i långbänk. Så har rivalerna besegrats, men finansmarknaderna har inte tid med sådant.

Merkel känner att hon måste försvara de tyska skattebetalarna. De minns vad Östtyskland kostade och har ingen lust att betala för fler länder. Men Merkel tvekar oftast inför strömmen av förslag, krav och varningar. Hon hade svårt att bestämma sig redan vid det första räddningspaketet för Grekland i fjol. Dagskursen är att privata investerare ska ta en del av bördan för nästa grekiska aktion, men hon avvisar en verklig nedskrivning av skulderna.

Till brittiska Economist säger Merkel att hon får olika råd från alla håll, och att hon inte kan experimentera när åsikterna är så splittrade. Vad hon själv vill är som vanligt oklart.

Det paradoxala är att Merkel uppfattar den negativa opinionen när det gäller att skicka skattepengar till Medelhavet, och att hon försöker följa den – utan att väljarna belönar henne. Oppositionens linje hänger visserligen inte heller ihop. Det som syns mest är ändå Merkels sicksackande.

Från övriga EU får Tyskland i stället kritik för att göra för lite och för att tänka mer på sin export än på eurons hälsa. Något ligger det i det. De väldiga tyska överskotten är också en del av balansproblemen i Europa, men det vill Berlin inte gärna kännas vid.

En tysk regering måste förstås hantera eurokrisen. Tyskland skulle också kunna utnyttja sitt goda läge för att reformera det ogenomträngliga skattesystemet eller göra socialförsäkringsavgifterna mer långsiktigt hållbara. Dessvärre har Merkels koalition inte den kraften.

Det är inget märkligt i att ta hänsyn till sitt lands väljare. Men förbundskanslern i eurozonens viktigaste ekonomi har också ett ansvar för hela EU:s framtid. Vid morgondagens toppmöte i Bryssel är det dags för Angela Merkel att sluta vingla och börja leda.