Förra året försvann ett av våra bisamhällen spårlöst under sommarsäsongen. Puts väck. Inget surr i kupan, längre. Maken, som haft bin sedan tolv års ålder, hade aldrig varit med om något liknande.

Miljöforskarna kallar arbetarbinas gåtfulla försvinnanden colony collaps disorder, CCD. Vi andra säger massdöd. I USA och Europa har vart tredje bisamhälle kollapsat under de senaste åren. I sydvästra Tyskland dog 80 procent av bina i våras, i Slovenien ungefär hälften. I Sverige har massdöden inte haft samma omfattning, men det finns ändå oroande tecken.

Denna gåtfulla miljödeckare har gäckat både privatspanare och akademiker i ett antal år. De förra skyller på alltifrån strålning från mobiltelefoner till klimatförändringar. De senare är mer inriktade på bekämpningsmedel, stress, låg genetisk variation hos bina, förändringar i jordbrukslandskapet, kvalster och virus.

Men bara för att problemet dykt upp på flera håll i världen, behöver inte orsakerna vara desamma överallt. Det kan också vara en kombination av orsaker som till sist får bina att ge upp sina arbetskrävande sysslor för en lättsammare tillvaro på himmelska ängar.

Somliga forskare är dock övertygade om att redan nu ha svaret på gåtan. Ekot rapporterade i torsdags om italienaren Vincenzo Girolamis slutsats att det är vanliga insektsmedel, de så kallade neonikotinoiderna, som är boven i dramat. Neonikotinoiderna, som säljs under produktnamn som Gaucho, Biscaya och Poncho, tillhör kemiföretaget Bayer Cropsciences mest snabbväxande storsäljare, och många av dem har ”systemisk verkan”. Det betyder att insektsgiftet inte sprutas på grödorna, utan finns inuti växten och skadar insekter som suger eller tuggar på plantan. Denna mekanism åstadkoms genom att fröna doppas i giftet innan de sås.

Vi snackar betat utsäde, alltså. Problemet är bara att giftet inte stannar i växten. Plantor är inte tätt förseglade, miljösäkra kärl. De utsöndrar vätskor. Girolami har i ett avslöjande försök kunnat samla upp vattendroppar med höga koncentrationer av insektsgiftet från bladen på majsplantor, med en enkel pipett. När han sedan serverat vätskan till bin har de dött inom några minuter.

Att bin samlar vatten från växter är inget orealistiskt scenario. Bin behöver vatten för att göra foder åt sina yngel och för att förtunna honungen. De använder också vatten för att reglera kupans temperatur och luftfuktighet. Bina, som är experter på arbetsfördelning, har till och med gett särskilda individer uppgiften att hämta vatten och signalera till andra bin var vatten finns genom en särskild dans. Neonikotinoiderna slår mot binas nervsystem vilket skulle kunna vara en förklaring till att de inte hittar hem och får nedsatt funktionsförmåga på olika sätt.

Eftersom bin är kolonilevande och beroende av ett avancerat kommunikationssystem, kan studier av hur känsliga enstaka bin är för olika doser av ett gift dessutom vara missvisande. Det studerade biet kanske inte dör, men dess förmåga att samspela med sina gelikar sätts måhända ur spel?

Många små beteendestörningar kan få den intrikata civilisationen att bryta ihop. Men forskarna har också noterat en hög förekomst av vissa kvalster och virus hos de få bin som trots allt cirkulerat runt övergivna kupor.

Vetenskapen kan dock inte ange vad som är orsak och vad som är verkan. Är bina viruskänsliga på grund av olika miljöfaktorer eller är själva viruset anledningen till att bisamhället upphör att fungera?

Flera länder avsätter nu stora summor för att få klarhet i detta miljöproblem, som hotar skörden för många frukt- och grönsaksodlare runt om i världen. Det globala värdet av pollinatörernas arbete beräknas till 1 500 miljarder kronor om året, och hela 80 procent av alla grödor som äts av människan är beroende av insekter för pollinering.

I väntan på att gåtan ska lösas verkar det klokt att i ljuset av ny forskning granska de neonikotinoider som fortfarande är tillåtna. Tyskland, Frankrike, Italien och Slovenien har redan förbjudit vissa neonikotinoider, bland annat imidakloprid, och man har rapporterat ett bättre hälsotillstånd hos bina i Frankrike. I Sverige är ett femtontal preparat godkända – även produkter med imidakloprid – för att användas på bland annat äppel-, körsbärs-, potatis-, raps- och sockerbetsodlingar. Men användningen av bekämpningsmedel i Sverige är förhållandevis liten, vilket delvis beror på vårt gynnsamma klimat. Skadegörarna gillar inte långa, kalla vintrar. Det kan vara en förklaring till att svenska biodlare inte drabbats så hårt som sina sydeuropeiska konkurrenter.

I slutet av november samlas experter i Alnarp för att diskutera de samhällsekonomiska konsekvenserna av plötslig bidöd i Sverige. Högt på dagordningen i Forskar-Sverige borde också vara att utreda ”coctaileffekterna” av de många bekämpningsmedel i låga doser, som vi kommer i kontakt med, bara genom att avnjuta en kopp grönt te.