Signerat – Annika Ström Melin.
Det var fullt i bänkarna på Rosenbads konferenscenter i går. Stämningen var förväntansfull trots att rapporten som skulle diskuteras hade fått en föga upphetsande rubrik: ”UD i en ny sits – organisation, ledning och styrning i en globaliserad värld”.
Men den underliggande frågeställningen är grundläggande: Behöver Sverige ett utrikesdepartement?
Det handlar inte enbart om resurser. En paradoxal följd av globaliseringen är att nästan alla frågor har blivit utrikespolitik och att alla departement därför sysslar med internationellt samarbete. Utrikesförvaltningen har hamnat i ett slags identitetskris.
För att fungera bättre borde UD få ett delvis nytt uppdrag, förklarade utredaren Richard Murray. Han vill ha en mer professionell, projektstyrd kunskapsorganisation med en förvaltningschef i toppen som kan fungera som stöd för hela regeringskansliet.
Många höll med. Och en bättre organisation kan säkert hjälpa UD att komma ur sin kris.
Men det var märkligt att ett namn inte ens nämndes under gårdagens debatt, trots att mycket av diskussionen på ett indirekt sätt handlade om honom: Carl Bildt. Utrikesministerns intensiva resande, bloggande och twittrande verkar ha vänt hela utrikesförvaltningen uppåt, i ett ständigt lyssnande. Det gäller att försöka uppfatta vad högste chefen vill och anser.
Många vittnade i går om att det har blivit tyst och ängsligt i Arvfurstens palats. Men ”det går inte att bygga en kunskapsorganisation utan en öppen diskussion”, påpekade Richard Murray.
Sverige behöver pålästa svenska diplomater med stort kontaktnät, integritet och mod att tänka sjävständigt. De nyligen offentliggjorda diplomatrapporterna om den dramatiska händelsutvecklingen i Baltikum för tjugo år sedan visar betydelsen av att det finns utsända på plats.
I känsliga politiska lägen kan det vara helt avgörande för svenska intressen att kunniga diplomater förstår vad som sker och vågar framföra sina åsikter, även om en utrikesminister tror sig veta bättre