Signerat - Johannes Åman.
Viktor Janukovytjs seger i det ukrainska presidentvalet rymmer två ironier. Den ena ligger i att fuskaren som den orangefärgade revolutionen tvingade bort från makten 2004 nu står som segrare i ett val som internationella valobservatörer betecknar som fritt och rättvist.
Den andra ironin ligger i att Ryssland som sett sin favoritkandidat segra samtidigt kan komma att utmanas av det exempel som Ukraina utgör. Detta ukrainska val var inte av den ryska, styrda modellen. Det var ett riktigt val, ett där folket självt avgjorde och utgången inte på förhand var given.
Hur Janukovytj utvecklas när han väl vunnit makten vet vi ännu inte. Det är fullt möjligt att han kommer att försöka slå in på den Putinska vägen. Det ser ut som om han kommer att lyckas få kontroll över en majoritet i parlamentet. Därmed kan Ukraina, liksom Ryssland efter åren med Boris Jeltsin som president, komma att gå från kaos och relativt stor frihet mot politisk stabilitet och ett alltmer auktoritärt styre.
Det scenariot ter sig inte osannolikt. Men det finns också ett annat. Den orangefärgade revolutionens ledare, avgående presidenten Viktor Jusjtjenko och premiärminister Julia Tymosjenko, är dagens förlorare. Det står helt klart, även om Tymosjenko haft svårt att acceptera sin förlust i presidentvalet. Däremot lever revolutionens ideal. Hade det inte varit för 2004 års breda folkliga protester mot valfusket, så hade detta val knappast blivit så fritt och rättvist som det nu blev.
Ukraina skulle därför kunna bli en motbild till Putins Ryssland, ett näraliggande exempel på att det finns en mer demokratisk, frihetlig väg. Det förutsätter att de närmaste åren leder till viss politisk och ekonomisk stabilisering. Men framför allt gäller det att Janukovytj tolkar sitt mandat som villkorat, som att han fått makten till låns, inte för att kväsa oppositionen och strypa den fria debatten.