Revolterna i arabvärlden har inte direkt visat upp EU som någon utrikespolitisk gigant. Att hitta en strategi kring Libyenkriget blir en utmaning vid dagens toppmöte. Då är det lätt att glömma att fredagen egentligen var vikt för att euroländerna skulle ta itu med sitt eget megaproblem: skuldberget.

För eurostormen har blåst i gång igen. Obligationsräntorna i Grekland, Portugal och Irland sätter nya rekord. På torsdagen nedgraderades Spanien av kreditvärderingsinstitutet Moody’s, som tidigare i veckan skruvade ned Grekland hela tre snäpp.

Eurotoppmötet var tänkt att spika en pakt för ökad konkurrenskraft. Den skulle vara en del i en större bytesaffär, där reglerna för den tillfälliga räddningsfonden EFSF samtidigt luckrades upp. Allt skulle falla på plats vid EU-toppmötet om två veckor, och kompletteras av tuffa stresstester för de europeiska bankerna.

Den drömmen ser just nu lika verklig ut som en fred i Libyen.

Konkurrenspakten var förbundskansler Angela Merkels idé, och av outgrundliga skäl hängde Frankrike på. Svajiga euro-länder skulle böja sig för tysk ordning, Merkel i gengäld göra mer för att dra upp dem ur träsket. Skeptiska tyska väljare skulle fås att hålla god min.

Övriga regeringar sparkade bakut inför det tyska dekretet, EU-kommissionen såg sin auktoritet hotad. Kvar av pakten är därför ett skal. Vissa kloka förslag, som att avskaffa löneindexering, är stendöda. Budgetdisciplin är också bra, men ursprungskraven har vattnats ur. Inte heller av de dåliga punkterna blev det mer än ambitioner.

I stället har sprickan bland euroländerna vidgats. Partierna i Merkels borgerliga koalition har högljutt sagt nej till fler eftergifter till Bryssel och andra.

Vi kan säga mycket om tysk bufflighet. Vi bör minnas att Tyskland var med och släppte ut luften ur den gamla stabilitetspaktens budgetregler. Men det går inte att förstå de rätt många EU-politiker som tror att eurokrisens lösning är att tyskarna betalar alla räkningar utan att gnälla.

Det finns skäl att göra EFSF mer flexibel. Men det råder ingen enighet om hur man ska öka den faktiska utlåningskapaciteten eller om det ens behövs, och i vilket fall vill inte Tyskland ensamt stå för kalaset. Olika vägar diskuteras för att köpa upp krisländers statsobligationer till lägre kurs på andrahandsmarknaden, men Tyskland ser även det som en förtäckt bidragskarusell.

Samtidigt behöver banksystemet stagas upp, men ingen vågar ta reda på vad som krävs. Förra sommarens stresstester var ett skämt; irländska banker fick godkänt och gick under inom ett par månader. Att de nya testerna blir hårdare är högst tveksamt, eftersom oviljan att inkludera risken för att ett euroland går i konkurs kvarstår.

Under tiden visar marknaderna just sin rädsla för att Grekland ska ställa in betalningarna. Visst har den grekiska regeringen stramat åt, men skulderna skenar ändå och missnöjet tilltar bland befolkningen.

Två intressanta förslag kommer från de europeiska tankesmedjorna EEAG och Bruegel. Det finns skillnader i teknik och detaljer, men båda är säkra på att euro-zonen måste räkna med risken att ett lands skulder skrivs ned.

EEAG vill att den permanenta krismekanismen, som sjösätts 2013, ska ha tre nivåer. En tillfällig likviditetskris är inte samma sak som statsbankrutt, och olika regler ska gälla för de olika stegen. Det viktiga är att systemet har en riskfaktor, både för att hålla ordning på slösaktiga regeringar och för att tukta oförsiktiga privata investerare. Heltäckande försäkringar är fel, säger EEAG, och räntespridning mellan länderna är bara bra eftersom det avspeglar skillnader i risk.

Av missriktad solidaritet har EU:s ledare inte velat erkänna möjligheten att skriva ned skulder. Men vad det gäller är att skapa ordentliga regler. För den skull ska inte EU sluta tala om andra nödvändigheter: statlig budgetdisciplin, höjda kapitaltäckningskrav för bankerna, strukturreformer som stärker produktiviteten, rivande av hinder på den gemensamma marknaden.

Småsaker handlar det inte om. Hög tid att börja.