Signerat – Rikard Westerberg.
Den höga ungdomsarbetslösheten kan bli en av de hetaste frågorna inför nästa års val. Men bortom den viktiga debatten om föråldrade turordningsregler, alltför höga ingångslöner och – fram till nyligen – avsaknad av ett lärlingssystem, gör trots allt en ny generation entré på arbetsmarknaden.
På ett seminarium på tisdagen på tankesmedjan Fores gav Wall Street Journal-redaktören Ron Alsop sin syn på högutbildade 80- och 90-talister. I en ny bok kallar han dem ”The Trophy Kids” (ungefär troféungarna). En curlande föräldrageneration har givit barnen beröm och bekräftelse – även när det inte varit motiverat. I fotbollslaget får alla medalj och i luciatåget får alla vara lucia, typ.
Den ständiga bekräftelsen hemifrån har gett troféungarna orealistiska förväntningar på arbetslivet. De är visserligen drivna men samtidigt livrädda för att misslyckas och kräver ledning från sina chefer. Kompetenta men också skräckslagna för att ta egna beslut. De ska rädda världen, vara välbetalda och samtidigt ha tid för fritidsintressen och familj.
Målkonflikterna är uppenbara. Inte konstigt att den ständigt uppkopplade trofégenerationen också tuggar antidepressiva mediciner som aldrig förr. I Sverige fördubblades utskrivningen till 15–19-åringar mellan 2000 och 2007 enligt Apoteket.
Som med alla generationsbeskrivningar målar Alsop med den breda penseln. Men trots att hans bok handlar om unga amerikaner lyckas han sätta fingret på trender som gäller även i Sverige. Jobbet ska passa ihop med livet, inte tvärtom. Om jobbet känns tråkigt tvekar inte millenniumkidsen att snabbt byta arbetsplats. Lojaliteten mot hierarkier och arbetsgivare är svag, i alla fall bland dem med utbildning och valmöjligheter.
Skulle Alsops teorier stämma kommer personalomsättningen bland unga att öka – något svenska företag borde förbereda sig på. Men det är en ringa utmaning jämfört med det verkliga problemet: att få in alla unga, även dem utan högre utbildning, på arbetsmarknaden.