Signerat – Gunnar Jonsson.
LO vill höja och arbetsgivarna frysa, och ingångslönerna är därmed en av de stora stridsfrågorna i avtalsrörelsen. Samtidigt har Folkpartiet anslutit sig till Centerns gamla tanke om särskilda ungdomslöner. FP specificerar inte, men säger att de bör vara ”tydligt lägre” än snittet.
Alliansregeringen har satsat på ett lärlingssystem och sänkt arbetsgivaravgiften för unga upp till 26 år. Likafullt har Sverige klart högre ungdomsarbetslöshet än Danmark, Tyskland och Nederländerna. Så har det varit länge, även under S-regeringar. Det finns ett uppenbart strukturellt problem.
Få svenskar är intresserade av statlig lönepolitik. Även FP och C anser att arbetsmarknadens parter ska avgöra ingångslöner, men kan liksom finansminister Anders Borg (M) ha en åsikt. När Långtidsutredningen i februari pekade ut lägstalönerna som en tröskel för ungdomars och invandrares inträde på arbetsmarknaden uppmanade Borg kommuner och landsting att justera sina avtal.
Utbildning, lagar och självklart konjunktur påverkar också ungdomsarbetslösheten. Experter från OECD till Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering ser ändå ingångslönerna som en faktor när det gäller ungas chans att få arbete.
För lägre lön handlar inte om elakhet, utan om att låta fler få in en fot på arbetsmarknaden. Den som har eller har haft ett jobb har större möjlighet att få ett till.
En företagare som kan välja mellan erfarna och nybakade sökande väljer sannolikt ur den första gruppen, om lönen är densamma. Kostar det mindre kan han ge de yngre chansen. Väl på plats kan man höja sin inkomst genom att bli duktigare, få mer ansvar och svårare arbetsuppgifter.
LO underkänner sådana argument. Man hävdar att minskade kostnader för arbetsgivarna inte ökar sysselsättningen, och oroar sig för att sänkta ingångslöner ska pressa ned den allmänna nivån.
I grunden försvarar LO dem som redan är inne på arbetsmarknaden. Det är naturligt att i första hand se till sina medlemmar. Men det ger inget bidrag till att få ned ungdomsarbetslösheten.