”Detta är Europas timme”, sade Luxemburgs utrikesminister Jacques Poos strax före 90-talets blodbad på Balkan. I den värld som öppnade sig efter Berlinmurens fall skulle Europa ta ansvar för sin egen fred och säkerhet, utan att vänta på hjälp utifrån.

Så blev det inte. Massmorden i Bosnien stoppades först när USA och Nato grep in. Talet om ”Europas timme” förvandlades snabbt till en genant påminnelse om handlingsförlamningen inför krisen i forna Jugoslavien.

De som trodde att vår tids europeiska toppolitiker lärt sig något av misslyckandet på Balkan, bör betrakta hur EU:s ledare försvarar sig mot den ekonomiska tsunami som just nu sveper över kontinenten.
Europa står inför den största nedgången sedan andra världskriget, enligt Europeiska centralbanken. I land efter land stiger arbetslösheten kraftigt från en redan hög nivå.
Krisen är särskilt allvarlig i Öst- och Centraleuropa, där flera stater har så svaga finanser att de kan tvingas ställa in sina betalningar. Det har redan satt i gång valutaspekulationer som lätt blir självuppfyllande och sprider sig till länder som framstår som stabila. Resultatet kan i värsta fall bli en social katastrof i det forna östblocket som ger näring åt extrema ideologiska krafter.

I detta läge är politiskt ledarskap akut, men Europa har hittills betraktat den ekonomiska nedgången med en liknande vänta och se-attityd som man en gång hanterade situationen på Balkan.
Tyskland trodde länge att krisen var ett amerikanskt och brittiskt påfund, som inte skulle drabba länder med sunda statsfinanser, överskott i bytesbalansen och en stabil fastighetsmarknad. Således var det inte Berlins sak att betala för eftervården av de anglosaxiska excesserna.

Redan i höstas stod det klart att analysen byggde på en kombination av farligt önsketänkande och skadeglädje. Men innan förbundskansler Angela Merkel hunnit tänka om blev hon oense med Frankrikes och Storbritanniens ledare, som båda efterlyste gemensamma åtgärder för att möta raset i efterfrågan och krisen i banksystemet.
Under normala omständigheter hade det inte funnits något behov av vare sig en koordinerad ekonomisk stimulans eller en räddningsplan för de europeiska bankerna. Inte heller under en recession hade sådana insatser varit nödvändiga. Men i det extrema läge som uppstått måste varje regering göra vad den kan för att förhindra en kollaps.

De statliga budgetunderskotten måste tillåtas växa för att väga upp det kraftiga fallet i den privata sektorns konsumtion och investeringar. Att EU:s finansministrar i veckan påstod att de inte behöver lansera några nya stimulansåtgärder förrän tidigast 2010 är illavarslande.
Europa sitter i samma båt som resten av världen, och just nu läcker farkosten skrämmande fort. I november sjönk världens varuexport med 45 procent jämfört med året innan. Inget liknande har inträffat tidigare, inte ens under den stora depressionen, konstaterar den amerikanske ekonomen Barry Eichengreen, expert på 30-talskrisen.

Nästa månads G20-möte i London med världens ledare kan vara en sista chans att rädda globaliseringen från ett haveri.
Mitt i denna storm förbereder sig Sverige på att vid halvårsskiftet överta ordförandeskapet i EU. Det är ingen vild gissning att det ambitiösa klimatarbetet kommer att överskuggas av den djupa nedgången.

Här kan den svenska erfarenheten från 90-talskrisen komma väl till pass, inte minst när det gäller att bota sjuka banker.
Regeringen bör se som sin huvuduppgift att lägga grunden för en europeisk krispolitik, som syftar till att säkra ekonomisk stabilitet.
Euromedlemskap borde skyndas på för dem som vill ansluta sig, för att undvika spekulativa attacker mot enskilda valutor. Rejäla och villkorade ekonomiska garantier bör dessutom ges till stater som befinner sig i nöd, så att inget land måste ställa in betalningarna. Att låta en nation gå i konkurs, som ett annat Lehman Bro­th­ers, skulle bara fördjupa krisen.

Samtidigt måste varje form av protektionism och ekonomisk nationalism motarbetas. Gordon Browns tal om ”brittiska jobb för brittiska arbetare” är lika omdömeslöst som Nicolas Sarkozys prat om att franska bilar inte bör produceras i Tjeckien.
EU måste försvara sin gemensamma marknad och öppenhet mot de politiker som vill stänga gränser och gynna inhemska storföretag.

För en gångs skull har Sverige ett ekonomiskt manöverutrymme för att parera de värsta smällarna. Finansminister Anders Borg har råd att låta budgetunderskottet växa när arbetslösheten stiger. Men stödet ska gå till människor som förlorat sin försörjning – inte till enskilda krisföretag som Volvo och Saab. Regeringen måste också tillföra medel till kommunerna och landstingen, för att undvika en våg av uppsägningar inom offentlig sektor.
Runt om i världen är detta det politiska ledarskapets timme. De avgörande besluten måste fattas nu, om inte 2009 ska gå till historien som början på något mycket värre.