"Äh, packa era grejer och stick hem! Förändringar är dåligt!"
Han är svart och tretton år så där, står i kompisgänget under kastanjerna i Husby centrum och häcklar lekfullt. Mauricio Rojas finner sig blixtsnabbt:
-Mina döttrar säger samma sak, Pappa, varför ska vi byta pengar? Men tänk vad dåligt det blev när vi hade 500 procents ränta och kaos i Sverige. Vem tror ni bestämmer över kronan?
-Det är kungen, ropar pojken.
-Nej, det är finansmarknaderna, förklarar Rojas. Euron blir som ett starkt paraply för oss om det regnar eller blåser för mycket.
Carl Bildt pekar på ett litet moln:
-Kronan har fallit med två procent mot dollarn de senaste två dagarna, säger han.
Ja-trion Carl Bildt (m), Mauricio Rojas (fp) och Anna Ibrisagic (m) har begett sig till de invandrartäta norra förorterna utanför Stockholm för att vinna invandrare för euron. Alexandra Pascalidou som utfrågare, men ja-affischerna som hänger bakom dem är så fel: en liten lintott på den ena, en kopp kaffe i klassiskt svenskt blått porslin på den andra.
Broschyrerna som sticks i min hand är också kärnsvenska: "Olle", "Helena" och "Inger" lockar med euro-fördelar på blonda bilder, medan informationen på andra språk är ett enda taffligt blad av billigaste snitt.
Är det så här ja-kampanjen tänker tilltala invandrarna? Inte undra på att Mauricio Rojas får sätta in hela sin retoriska kraft på att över huvud taget göra euron till en fråga i Husby:
-Ni ska rösta! Klaga inte mer, sluta med att sitta hemma och se på parabol-tv och tro att detta inte är vårt land. Detta är vårt land, röstar ni inte kommer såna som sverigedemokrater och Le Pen fram!
Men samma fråga här i Husby som överallt i Sverige: Hur blir det med matpriserna?
-På Åland, som är det närmaste Husby kan komma euron, har priserna gått ner, säger Bildt.
Medan Bildt och Co far vidare till Kista och Rinkeby, bänkar sig en grupp socialdemokrater i en soffa i partihögkvarteret på Sveavägen för att bekänna. 1994 röstade de nej till EU. De har tänkt om, och röstar ja den 14 september. Nu vill de berätta för pressen om vägen från ena sidan till den andra.
Nalin Pekgul, ordförande för s-kvinnorna, som kom ut som ja-röstare i somras, blev så förbannad på allt spott och spe hon fick utstå från nej-sägare att hon skjutit upp planerna på en lärarutbildning i höst för att ja-kampanja på heltid.
-Att lämna nej-sidan är lite som att lämna en sekt, säger Pekgul. Ofta samma människor som säger nej till eu, euron och kärnkraften.
Kamraterna instämmer.
-Man har nejet tillsammans, säger Bosse Berghnér, tidigare ABF-ordförande. Men jag bytte sida när jag insåg att det faktiskt inte går att vara med "lite grand" i en förening. Som gammal folkrörelseperson inser jag det. Sverige har sagt ja till EU, då måste vi ta hela klivet.
EU blev inte det byråkratiska, odemokratiska projekt med petimeterregler som Mats Hulth, tidigare borgarråd, Stockholm, nu vd i Hotell-och restaurangägares förening, trodde. Pekgul såg att EU inte blev någon kvinnofälla, Eva Fernvall, ordförande i Vårdfacket, insåg snart att EMU och EU förutsätter varandra.
De får frågan om vad EMU-valet gör med sammanhållningen i partiet.
-En regering som i sin utrikesdeklaration sagt att vi ska gå med i EMU, den regeringen ska uppträda som ett kollektiv bakom den linjen, säger Nalin Pekgul gång på gång.
-Göran Persson visste vad han gjorde när han satte ihop regeringen. Nu talar vi inte mer om det här! avbryter Mats Hulth irriterat.
Allt trivsel och enighet är bortblåst. EMU-våndan har gått djupt in i partiets själ.