UD kan väl skicka en buss för att hämta oss, tycker en och annan strandsatt turist. Staten måste skicka pengar innan vi går under, ropar flygbolagen.
Det sällsamma askmolnet från Island får följder på många nivåer. Människor får nya hotellnotor fast reskassan är slut. Företag som tjänar pengar på att flyga kan inte – tja, flyga.
Och ingen kan man skylla på, trots de florerande vitsarna om att islänningarna hämnas för att deras banker gick i graven. Kompensationstanken uppstår raskt nog ändå. Att oppositionspolitiker i olika länder förr eller senare kommer att underblåsa den är ingen djärv gissning.
Nästa vecka ska riksdagen fatta beslut om regeringens förslag om så kallade konsulära katastrofinsatser. Ursprunget är debatten efter tsunamin i Sydostasien 2004. Förslaget innebär i princip att staten ska ta ansvar för exempelvis evakuering av svenska medborgare vid stora kriser och naturkatastrofer utomlands – men att den enskilde får ta kostnaderna i efterhand.
Det är rimligt. Staten ska inte lägga sig i vart vi åker på semester, och när vi gör det betalar vi själva om det uppstår problem. Eller rättare sagt: vi ser till att ha en reseförsäkring.
Men hem- och reseförsäkringen gäller ju inte vid vulkanutbrott? Och kan man lita på att flygbolagen sköter sina åtaganden om extra övernattningar och mat vid förseningar som gäller tusentals passagerare i veckor?
Kanske inte. Det gör det fortfarande inte till en fråga för skattebetalarna. Resebranschen verkar dessutom jobba dygnet runt med att faktiskt hjälpa sina kunder, även om det ibland innebär segdragna bussturer med gråtande barn i knäet.
På nästa nivå kommer företagen. Flygbolag, flygplatser och deras underleverantörer är de uppenbara förlorarna. På måndagen gick kanske 8.000 av normalt 28.000 flighter i Europa. Totalt beräknas flygbranschen tappa uppåt 2 miljarder kronor om dagen.
Många flygbolag är redan i kris. SAS gick 3,4 miljarder kronor back förra året, och fick i vintras åter ställa sig på knä hos de nordiska statliga ägarna för att be om nytt kapital. Några dagars flygförbud fräter ännu större hål i balansräkningarna. Enligt SAS egna uppgifter förlorar bolaget 50–90 miljoner per dag när maskinerna står på marken.
Flera europeiska flygbolag har gått till attack mot det ”onödiga” flygförbudet. Mer teori än fakta ligger bakom, sägs det. Och det är klart: om myndigheterna felaktigt skapar ett flygtrafikkaos som leder till stora förluster för bolagen uppstår ett tydligt motiv för att kräva ersättning från staten.
Bara misstanken att omsorgen om kassan kan vara en faktor gör det rätt skönt att flygbolagen inte bestämmer själva.
EU-kommissionen funderar också på undantag från statsstödsreglerna så att drabbade flygbolag ska kunna få bistånd, precis som efter terrorattackerna den 11 september 2001. Flygbolag är fortfarande ofta nationella klenoder, så åtskilliga regeringar lär vara med på noterna.
De flesta är överens om att svenska staten inte borde äga flygbolag. Nu gör den det, än så länge. Därav följer ansvar.
Men ska andra drabbade företag också kompenseras? Bara 10 procent av Sveriges export fraktas med flyg, men värdet är ändå 150 miljarder kronor om året. Och företagen som tjänar pengar på kaoset, som biluthyrningsfirmor, ska de i stället betala till staten?
Osäkerhet är aldrig bra för ekonomin. Ett långvarigt flygstopp kan få oöverskådliga konsekvenser som kräver handling, trots att många statsbudgetar är hårt ansträngda efter finanskrisen. Men Europas regeringar bör inte ta några panikbeslut om ekonomiskt stöd, vare sig till privatpersoner, flygbolag eller andra företag.